adjöken

Imorse lyckades jag göra världens godaste kaffe. Sagolikt gott. Ett once-in-a-lifetime-kaffe.

Det kommer inte bli så många fler skrivna inlägg här.
Det finns annat som tar min tid, och som jag vill ska ta min tid, så det här är inte längre aktuellt. Jag prioriterar bort. Rensar.
Kanske bör jag ha en sida med ett tydligt syfte - så är det inte nu. Kanske nån gång i framtiden, vad vet jag?
Kanske fortsätter jag då och då lägga upp en och annan video på en film jag tycker man bör se, eller musik jag tycker man bör lyssna på. Eller kanske ett boktips jag tycker man bör läsa.
Men that's it.
So long.
Stay out of trouble.

gryningstid

Nu börjar hösten pocka på.
Knacka på dörren.
Säga 'ordna upp mig nu! Skriv upp dig på de där kurserna du vill gå, se till att göra nånting av mig, du vill ju! Jag vet ju det'.

Så jag surfar och läser om vad jag har för alternativ och möjligheter. Det ska gå ihop tidsmässigt och pengamässigt. Och som vanligt när jag börjar med en ny sak så får jag lust att börja med ytterligare fem nya saker. Så nu är dags att prioritera. Sålla ut bland kurserna jag vill gå, lägga upp tiden så att jag inte sitter där mitt i fem olika kurser och ett ommöbleringsprojekt som jag inte kan slutföra. För då kommer jag lägga mig raklång och inte göra något alls. Så funkar det. Så funkar jag. Men just nu är huvudet fyllt av ideer och inspiration och det känns helt fel att säga nej till vissa av grejerna. När man väl vill någonting och känner lust, då ska man kväva det och lägga det på is.
Men det handlar väl om att inse sina begränsningar.

Så;
Dans. Språk. Lägenhetsprojekt. Annan träning. Resorna. Plus den där skolan som jag redan skrivit upp mig på.
Hur göra? Vad längtar jag efter mest? Hur sammanfoga allt i mitt perfekta pussel?

Jag väntar på insikten genom klia på mitt sår på kinden och gnugga fötterna hårt mot varandra för att få upp värmen.

bort iväg

Platser att åka till i höst:

• Amsterdam
• Irland
• Skottland
• Berlin
• Girona, Spanien
• Portugal
• New York
• Österut... Östeuropa - jag måste börja i nåt land därborta
  

Undra vad skolan tycker om det?
Och Centrala Studiestödsnämnden?
Själv ser jag inga problem med det.

mopptestet

Garnmopp är allra bäst!

Nu skulle jag gärna vilja testa TV-shops tungvrickande pärla (?) Swivel Sweeper.


Bonus! - bra låtar vid städning:


Calvin Harris må ha tvivelaktiga låttexter ibland, men han är en jävel att ha omkring när man ska städa.


Det är som att allt blir rent bara av att man lyssnar på låten!

erlend & eirik

Jag kan inte sluta lyssna

doktor puff och några andra

Jag vågar påstå att jag gjort mitt bästa köp i bokväg nånsin.
Igår la jag beslag på Grandville's 'Un autre monde', och jag är så själaglad.
Det är en fantastisk fantastisk bok med bisarra vackra bilder, där textberättaren (Grandvilles kollega) får vika sig för illustratören (Grandville själv)- som är den som för historien framåt genom sina teckningar och därmed är så mycket mer än 'bara' illustratör. Han berättar historien genom sina bilder, och noteringarna bredvid blir sekundära.

Onaturligt, eller hur. Bröder samlar på klistermärken

Det är tid för min mamma att flytta från sin lägenhet och jag hjälper henne att packa, och det blir därmed också tid för mig att ta hand om min egen skit som jag lagrat i hennes källare i några år.

Efter en dag bland saker från förr vet jag detta:

• mina bröder hade helt klart en överdriven vurm för klistermärken när de var små
• att ha sparade kläder från när man såg annorlunda ut kan vara rätt jobbigt
• förlängningssladdar har man alltid fler än man tror, och de finns alltid på de mest oväntade ställen
• jag har så förbannat mycket jackor och väskor, förbannat mycket alltså!
• pyromani-tanken att vilja sätta eld på alltihopa dyker upp fler än en gång under flyttrensningar

.

här kommer framtiden; ge mig en minut bara

Helgen är över. Om två veckor börjar jag skolan.

Min frisyr är någon slags rockabilly-lugg, och som vanligt skulle alltså mitt hår - modemässigt sett - passa bättre i ett annat årtionde.


Häromdagen fick jag ett ögonblicks tanke av hur allting känns lättare när man ser okomplicerat på tillvaron. Av att komplicera sina tankar och dagar känns det som att man kan styra allting som sker, att man har ett finger med i allt och att man kan tänka sig fram till det rätta.
En okomplicerad syn på saker och ting gör att dagar och händelser ter sig slumpmässiga. Eller fatalistiska, om man så vill. Så mycket mer bortom kontroll iallafall.
'Oroa dig inte. Tiden kommer, sen går den, det som händer händer och saker kommer visa sig'.

Jag kan ta beslut, jag kan välja, och sen följer det som följer. Jag behöver inte stressa fram något, jag kan och måste låta saker ha sin tid och sin gång.
Andra människor behöver också ta sina beslut.
Ibland behöver samspelet verka, och polletterna trilla ner.



Nu har jag tydligen en sån här sida också: bilddagboken - caelfo
En ytterst världslig och modest dokumentation, men bättre än den där andra sjukt dåliga sidan jag la upp lite bilder på.

sleep, eat food, read books, have visions

Det kan ändras på ett ögonblick. Jag verkar alltid glömma bort det. Ingenting är konstant.

Jag är fortsatt jävligt otålig. Har inget tålamod alls.

Jag är lite ledsen över att jag missar Madrugada i helgen. Nästan så att jag gråter lite över det.
Varför kommer inte de till festivalen här?

Vänster eller höger?

Dessa artister hade jag velat se på festivalen:
- Kings of Convenience
- Emil Jensen
- The Divine Comedy
- Matt Costa
- Shy Child
- The Shins
Och medan små och stora vallfärdar för att se Broder Daniels sista spelning imorgon, är jag nån annanstans.

Långväga, Tyskans fikus

1 av 3

Nu står det mellan att
a) gå på Way out west,
b) gå på en av Madrugadas sista konserter nånsin - eftersom en av de tre medlemmarna (Robert Burås) dog i fjol, det är deras sista turné -
eller att c) stanna hemma och spela brädspel samt läsa.

Tyskan

Ibland vaknar man upp och har en alldeles speciell känsla i kroppen. Det kanske är något man drömt, det kanske inte beror på något särskilt.
Men idag vaknar jag upp och är så fruktansvärt sentimental och nostalgisk. Och det enda som hjälper är att lyssna på musik från förr, tänka sig tillbaka och kanske söka prata lite med någon man känt länge - någon som vet hur det var förr, tala gamla minnen.


En väldigt viktig norrlänning från förr


Och ibland finner man sig gåendes bland hyllorna på ICA tillsammans med en tyska som man lovat visa runt. Inte särskilt ofta. Men det händer.

da beat

Lördagen som är idag ska jag städa hela min lägenhet. Jag ska inte blunda för ett endaste hörn och bananflugorna ska inte få fäste nånstans.
Så är det när man får långväga besök, då blir det stora vårstädningen några månader för sent.

Men var ska jag börja? För att vara en liten etta är det förvånande mycket som behöver plockas undan, dammas och svabbas.
Jag gillar att dela upp mitt städande; köket tar jag idag, och imorgon toaletten.
Men idag kommer jag inte undan, allt ska bort! Här ska bli fläck- och dammfritt.

Så nu sitter jag och funderar på vad det är för takt i Pyramid Song (Radiohead) egentligen.
En svår och komplicerad låt.
Jag och Jens satt och räknade på det i flera timmar under en bilfärd för några år sen, lyssnade på repeat och vi kom på det trodde vi, men nu kan jag inte hitta takten...

Jag hittar inte takten.

en lång, en kort

Det börjar med att jag vaknar 8.49. Mitt tåg gick 8.42.
Det är till att bli klarvaken jäkligt fort, och att betala 844 kr för en ny biljett.

Jag är uppfylld och i tankarna kring Dark Knight som jag såg igår kväll.
Det är omöjligt att i samband med detta inte ägna Heath Ledger några extra tankar.
Det leder också till tankar på varför vissa måste dö så tidigt.
Men inga existensiella funderingar eller förklaringar här. Inte heller tänker jag skriva att det är orättvist. Att hävda att något som redan inträffat och är oåterkalleligt är orättvist, är som att lägga fälleben för sörjandet.
Men, det är sorgligt.

På tåget är jag varm och uppe i varv. Jag har överflödig energi att göra av med och skulle mest vilja springa mig trött. Men jag måste sitta stilla på ett tåg i drygt tre timmar. Så energin mest ligger där och pyr, bubblar. Gör mig närvarande och med i varje stund. Jag tänker tusen tankar i sekunden. Ser allt. Hör allt. Lyssnar bara på musiken som är högljudd och skrikig. Uppmärksammar allt - tågvärdens smala uppenbarelse och hans platta lilla rumpa, hur han omsorgsfullt gör hål i allas biljetter. Han är inte snabb, och inte slarvig. Han ser sig omkring, tar sin tid, säger tack, och sen går han vidare.
Ser killen snett mittemot mig som solat för länge med solglasögonen på, hur han hämtar gratiskaffe längst bort i vagnen. Man får det om man åker 1a klass.
Jag vill också utnyttja gratiserbjudandet. Trots min överskottsenergi.

Och så fortsätter det.
När jag kommer fram till Centralen i Stockholm är jag jättetrött.

Senare träffar jag en fin ung man iklädd svart kavaj och 60kronors-skor från Kina.
Det har varit många fina möten de senaste dagarna. Bra. Lite vänliga själar behövs.

ropen skalla - hjälm åt alla!

Jag trampar till jobbet, och jag trampar hem från jobbet. Två dagar i veckan. Fyra mil vill jag tillägga, en mil en väg - jag är rätt nöjd.

Jag cyklar bakom en herre i tunn sommarskjorta, han nöjes-cyklar och har inte hjälm på sig.
Vid ett rödljus gör han plötsligt en u-sväng mitt på cykelbanan och jag får snabbt hoppa av cykeln för att vi inte ska krocka.
- Hoppsan hoppsan, där borde du tittat...ordentligt!, säger jag.
Ibland hoppar såna där fraser ut ur min mun helt utan att jag kan kontrollera det.
Jag blev Redigbyxan.
- Ja, det borde jag... ho ho, svarade han.
Och det var ju tur att han höll med mig.

Men jag stod där i min hjälm, lite fundersam över vad jag just sagt, och hade jag velat öka på cykelhjälms-präktigheten kunde jag skanderat med näven höjd i luften:
- ANVÄND HJÄLM!
Och sen hade jag mumlat 'gubbstrutt' när vi cyklade vidare åt olika håll.
Men det gjorde jag alltså inte. Det fick räcka med att han fick en liten tillsägelse.

Jag känner mig väldigt gammal och som om jag vore en småsint tant när såna där präktiga små meningar slinter ur mig. Och det händer ofta när jag framför ett fordon - cykel eller bil, ibland också när jag går. Det kan vara att någon går på cykelbanan och jag kan höra mig själv sucka högt över det, eller om en bil skiter i att stanna vid ett obevakat övergångsställe... Såna små saker. Som om det var det viktigaste i världen. I trafiken kommer alltså min redighet fram. Och det verkar gälla för många människor.
Men man vill försvara de beslut man tar i trafiken och är på något sätt ständigt på vakt. Man tycker inte om att bli tillsagd och speciellt inte i förbifarten av någon man inte känner. Då åker försvarsmekanismen på.


En parentes är att det krävdes en cykelolycka för att jag skulle skaffa cykelhjälm.
Så präktigheten kanske är mycket längre bort än jag tror ändå.

Herbert, inte Albert-och-Herbert-Herbert

Herbert Grönemeyer, född 1956 i Göttingen, Tyskland.
Medverkade som Lieutenant Werner i Das Boot från 1981.
Sen övergick han till sin musikkarriär som verkar ha intresserat honom betydligt mer. Den gick så bra att han nu av vissa benämns som "Tysklands Bruce Springsteen", och hans album har alltid legat i topp på försäljningslistan i Tyskland.
Han slutade inte skådespela dock, utan kunde senast ses i en biroll i "Control" av Anton Corbijn.
Men tänk om han inte hade gjort den där första film-insatsen... Man kan säga att han red på Das Boot-vågen, åtminstone i början...

Dagens dragning ur kändis-tombolan eller Vetskap man inte hade, men nu har

Mina ögonbryn ser annorlunda ut i spegeln på morgonen. Har de blivit tätare? Varför är mina ögonbryn annorlunda?
Som vanligt är det ett ärende, ett uppbokat möte, som får mig att städa lägenheten lite halvhafsigt idag. Som vanligt kommer jag på en anledning att skita i disken - det är inget diskberg. Står man inne i rummet blickande mot köket och sitter på huk i samma höjd som diskbänken så ser man inte ens disken.
Jag glömmer att köpa diskborste i affären - jag visste att det var nåt.
Jag gråter lite sista timmen av Das Boot. Men filmen är egentligen bara en ursäkt.
Om en dryg vecka ska jag på begravning. Då blir det mer grin. Det blir det alltid.
Jag svär lite inombords över usla tv-program, såsom Tori & Dean inn love (tror jag den heter) och undrar var alla pengar kommer ifrån. Var kommer de ifrån? Varför finns de på alla fel ställen?
Sen snusar jag lite och skriver ner en låtlista till min brors blandskiva. Njuter av Kings of Convenience.
Inte särskilt aktivt och engagerat funderar jag över studerandet i höst också - vilket jag knappast är ensam om. Lite på avstånd funderar jag.
Lite vanlig dag. På avstånd.

viktigt ibland att kunna simma

Hade jag en liten balkong
skulle jag sitta på den nu
Jag skulle ha klätt den i något grönt
och sitta på den nu
Snart skulle jag gå in
lägga mig i mina gröna lakan
Somna som en trött hund
önska mig ett leende
Stänga av tvn och förlita mig på ljudet av ingenting


Imorrn ska jag nog se klart på Das Boot. Vilken härlig beatig dänga de fick till av det där soundtracket på 90-talet, när man var mellanstadie-kid. Duu-du-du-du-du-du-duu...

För länge sen, del 2

Ytterligare ett sparat papper från barndomen:



TELEGRAM

från



Kära herr & fru F---------.

Ni ska omedelbart infinna er i "lilla rummet" på övervåningen.DÄr ska ni fråga receptionisten om FA-papper till herr & fru F---------.Ni ska sedan fylla i formulären och lämna tillbaka dem till "lilla rummet" senast kl. 21:30.


Med mycket vänliga hälsningar från

.............................



Telegramöverlämnare:Maj-Britt F---------


OBS!

Var god ta med pengar, 100-:. Se till att få med dem.
Tack på förhand!




Fotnötter;
*) Maj-Britt är min farmor (observera att hon fick rusa upp- och nerför trapporna för att lämna 'telegrammet' till mina föräldrar
*) Kerstin är alltså min mamma och Bengt min pappa
*) Jag var fascinerad av signaturer, men just denna på pappret var fullkomligt oläslig och inte det minsta på riktigt
*) "Lilla rummet" var mitt lekrum på övervåningen i mitt barndomshem
*) Ingen vet vad FA-papper är
*) Penga-förfrågan om 100 kronor har jag skrivit i för hand efteråt - antagligen en briljant idé jag tyckte jag fick, men orkade inte lirka ner pappret i skrivmaskinen igen
*) Än idag vet jag inte om det var jag som var 'receptionisten' eller var jag höll hus medan jag hade engagerat hela huset i en jakt på 'formulär'


Jasäjeråde, de dagarna.

världsliga saker

Äter och kladdar och babblar och spiller och babblar med munnen full och sölar.

Jag hade en tanke om hur otroligt trött jag är på män som talar om jämställdhet som om de förväntar sig medalj för att de är så 'insiktsfulla' och 'moderna' och 'hänger med'... Måste jag le och säga "tihi, vad bra" när de talar om de 'kvinnliga sysslor' som de minsann också företar sig eller avfyrar en kommentar så att jag ska uppmärksamma och möjligtvis belöna dem för att de faktiskt inte kan kallas mansgrisar, för de är uppdaterade och 'står på kvinnornas sida'...

Ni har ju inte fattat någonting.

Jag vill faktiskt helst ge er ett straff.
Ingen jävla medalj.

Men nu sitter jag här och spiller min mat och kladdar med keson så ilskan och uttrycksförmågan har helt enkelt runnit av mig...


Kolla gärna på bilder från bland annat Peru istället, här:
En världslig sak

se, en gamling

Jag vaknar helt kallsvettig med byxor och tjock tröja och strumpor på. Det är något som inte är helt okej... Jag skulle ju bara läsa en liten stund.
Klockan är kvart i tolv och jag kom hem från jobbet klockan sex.
Jag har drömt konstiga drömmar som jag inte minns nu men som ligger kvar i bakhuvudet som en hinna. Det är något som inte är som det ska.


Trots följande glädjeämnen:

+ fotona från Peru är hämtade. De var nästan tunga att bära hem, det är flera hundra stycken, och jag konstaterar att en 150kronors-analog-kamera från nån-gång-90-tal inte är så hett, tar inte så bra bilder, kanske borde kastas i papperskorgen.
Digitalkameran, tack. Du är förlåten för dina tillkortakommanden, jag gillar dig igen.

+ imorgon får jag min cykel!!! Ny! Fräsch! Härlig! ...Lila...!

+ gammalt par jag går förbi vid en fastighet medan jag jobbar:
"Du... Tore, jag sätter mig här på trappen för annars kommer inte jag upp".
Med knarr-rösten, med det vita håret page-långt (faktiskt!) och ett litet hårspänne vid örat, mannen med rutig skjorta och sen när jag träffar dem igen säger han ursäktande: "jag... har börjat se så dåligt på senare år".
De bedårande gamlingarna. Mina bedårande gamlingar. Jag vill samla de i ett stort rum och bjuda på kaffe och kaka och bara sitta och prata, och sen ta en kaffetår och doppa en kaka till. Kanske en finsk pinne.
De allra flesta gamlingar jag träffat är goda, snälla, omtänksamma. Eller så har jag bara förträngt de bittra, snäsiga, egocentriska, jävliga. Lika bra det.
Jag har länge känt nu att jag trivs allra bäst att umgås med äldre människor. Det är ett lugn i det som aldrig fås med jämnåriga, eller ens nån som är under 40... 50?

"I min själ är jag en gubbe", som min vän sa.
'Gumma' för min del då. Eller kanske är jag mer av en 'tant'...

För länge sen

Nutidens arbetslag - night out med jobbet

När jag var liten lekte jag kontor väldigt ofta.
Av mamma fick jag buntar med avlånga inbetalnings- och utbetalningslappar från hennes bank.

Min bästis hette Caroline också (jag gick under smeknamnet Lina), och jag har ett par papper sparade från den tiden för länge sen när vi trodde att kontorsarbete var något fantastiskt.
Jag verkar ha intagit nåt slags chefsposition - om jag gjorde det helt diktatoriskt och kompromisslöst eller om det var något vi turades om att vara vet jag inte - men jag trivdes helt klart i den dominanta rollen.

Ett papper från mig till Caroline berättar följande:


"CAROLINE B---.ARBETAR PÅ HALLTEX.

Du har jobbat bra de senaste veckorna,ja till och med dom senaste månaderna.Din lön har varit stabiliserande.Du undviker ibland jobbet utan andledning.
Det är snart veckoslut och alla kommer få en någorlunda bra lön.
Du har väldigt mycket respekt för dina medarbetare märker jag och det är glädjande,mycket glädjande.
Din arbetstakt är bra och du kommer att komma långt i livet med den.

Lycka till i fortsättningen!

Hälsn. chefen Lina!"


Efter detta... arbetsomdöme följer priser på täcken, kuddar och en vattensäng (som kostar 350 kr.).
Gulligt.
Och nu undrar jag bara vad "en stabiliserande lön" är för något?

finns inte!

Jag verkar tydligen inte ha greppat att det är sommar än.

Idag tänkte jag: "alla ungdomar och barn som tagit ledigt från skolan för handbollscupen. Tänk att de fick ledigt allihopa!"

Jag var inte här när sommaren gjorde sitt inträde och sommarloven började. Inte heller här när studenterna åkte runt på öppna lastbilsflak och gapade till musik. Allt det där som säger att nu är det sommar - minns du när sommarlovet började förr i tiden? Ja. Du minns känslan...?
Och nu har alla barn den känslan.
Men som sagt - inte ens de första riktigt varma dagarna var jag hemma för.
Jag var inte här. Alltså har det inte hänt.

Jag bjuder på stiliga herrar från förr - och tänker:
they don't make'em like that anymore

Förtjusande!

torka

Det är dags nu.
Det är hög tid.
Hög tid att fixa sig alternativa vardagliga transportmedel om man bor i Göteborg.
Denna veckan är det handbollscup, och om inte alltför många dagar börjar Gothia Cup.

Jag tycker jättebra om Gothia Cup. Jag är hemskt imponerad av hur de lyckas rodda ett sånt stort event. Hur de har lyckats hålla på så länge och hur glädje och spänning sprids och vibrerar bland alla unga fotbollsspelare. Det måste vara jätteroligt att få åka hit.

Men, jag vill inte åka spårvagn med dem.
De är svettiga, de är gapiga och de är många. Väldigt många.

Så det är dags för mig att fixa min cykel.

Till exempel sådant har kunnat pocka på i tankarna idag när jobbet har varit lugnt. Sånt som behöver göras. Inom kort.
För jobbet var kolugnt. Som om alla sprungit ut i solen igen och skitit i sina jobb.
Nej förresten, ett par samtal har jag fått. Från samma person.
(Det här börjar mer och mer bli en minut-till-minut-blogg. Jäklarns!)

Annat jag tänkt på är hur det gick till när jag gick från att vara en inbiten Birkenstock-böna till en hängiven flipfloppare.
Jag har aldrig kunnat gå i flipflop. Mina fötter har alltid hatat flipflop.
Jag vet inte vad Ebba von Sydow eller Sofi Fahrman säger om varken Birkenstock eller flipflops, men mina fötter har helt klart ett par nya favoriter.


Förslag på sysselsättningar mottages hjärtligt

icke förnöjsamhet

Bland annat. I hyllan.

Typiskt jättetråkig dag. Jätteslö. Jag kan inte ta mig för nånting. Har redan hunnit med en liten tupplur trots att jag gick upp vid elva.
Min chef/kompis (jag vet aldrig i vilket fack jag ska lägga honom) ringde just, frågade vad jag gjorde en sån här fin dag. Jag satt och åt lite lunchmacka just då, så det kunde jag svara att jag gjorde. Men hans "fina dag"-fråga gav mig ändå lite dåligt samvete.
Ja det är en ganska fin dag idag va?
Pust.

En nödvändig inventering i skafferiskåpet visade att jag har inneboende. Jag använder inte mjöl och andra pulver-varor särskilt ofta, så några andra hade tagit dem i besittning. Det blev till att kasta, och sen dammsuga skåpet också - för där kröp ett par tre omkring som världens naturligaste sak. Krypen!
Någon tvingade mig en gång för länge sen att köpa en hel påse kokos när vi skulle göra kokosbollar, så förutom kryp och damm låg där också kokosflingor i små drivor. Påsen hade öppnats och aldrig tillslutits uppenbarligen.
Jag gillar inte ens kokos.

Sedan jag kom hem från resan har jag återupptäckt att jag har ju massa filmer och många bra serier att titta på. De bara står och väntar på mig i hyllan och ligger i datorn.
Men frågan är väl om ens de kan rädda mig idag.
Och när jag gjort kaffe på morgonen somnar jag ifrån det så att jag måste värma det i micron sen. Inte kaffe-vett-och-etikett!
Men det är slöhet i hela min kropp. Och jag är fullständigt osammanhängande.
Jag har ju rabarber och potatis i kylen så det kanske blir till att fixa nåt slags matlagning innan några kryp hittar dit också.
Rabarber och potatis - vad kan det bli tillsammans? Rabatis-gratäng?

happiness is just a chemical

Stephin

Nutid:
En har vart på konsert med Magnetic Fields. En gillar sitta-ner-konserter. En gillar att slippa ha öronproppar i eftersom musikerna förstår att ha vettig ljudnivå.
En gillar att ha sett M.F. - går inte av för hackor!


Dåtid;
år 2001:

Jag är hemma hos en kär bekant.
Det är första gången vi träffas och vi är i Örebro.
Jag har fått en blandskiva av honom och har fått upp ögonen för Magnetic Fields.
Självklart är det 'All my little words' som fångat mig.
Han sätter på '69 lovesongs' och vi lyssnar lite.
- Tycker du om det?
- Mm, det är jättebra, svarar jag. Jag vill köpa.
- Ehhm... du kan få den här, säger han och räcker mig skivan.
- Va? Men... den är ju din.
- Ja. Men du får den.

Det var nog första gången jag upplevde spontan generositet. Det kan låta konstigt, men just där och då verkade det som jag hade levt med planerad generositet hela livet.
Och - spontan glädje är den bästa glädjen. Jag tror att han visade mig det.

Alldeles för få omfamnar spontaniteten.
Allt för många lutar sig mot planering och struktur som om det skulle bära upp liv och värld, och som om motsatsen skulle få livet och världen att falla...

För ett tag sen träffade jag bekantingen igen. Försökte förklara hur mycket han betydde för mig då - med glädjen och allt det där... Men han bara sa något om New York och billigt kokain, och sen kollade vi på The Office. Inte samma sak längre. Inte 2001.
Jag borde förstå att inte försöka fånga tiden på det där sättet...

Men, vissa människor behöver man bara tänka på för att bli lugn och glad till sinnet.
Han är trots allt en av dem.

Och då förstår man att man inte är en ö.

Alternativt, då förstår en att en inte är en ö.
(eftersom jag förstått att man inte ska skriva man längre, utan en.)

16,5 miljoners

För 16,5 miljoner (minst) får man tornlägenheten i Hasselbladska Huset vid vattnet, bredvid Göteborgsoperan, i Göteborg. 8 rum och 340 kvm.
Det är betydligt mycket större än det hus vi - en sexpersonsfamilj - bodde i när jag var yngre.

Och jag kan inte låta bli att undra vem som kommer bo där... Troligen inte en barnfamilj.
Så vad ska de göra med all yta?

Jag har ibland en vurm för att hitta på ursäkter och luras, väldigt oskyldigt - ibland för att slippa skämmas och slippa förklara mig. Klassiska vita lögner.
Nu bör jag förklara mig känner jag - jag ljuger inte eller lurar folk jag känner såklart, i vardagliga vanliga situationer. Det kan vara folk jag inte känner - som häromsistens när jag skulle komma undan en försenad bokinlämning till biblioteket men slippa betala för den. Oskyldigt. Lite fina övertygande ursäkter helt enkelt... Jag är rätt bra på dem.
Och vurmen ligger i att jag njuter lite av det.

Men idag, när jag skulle boka en visning till tornlägenheten i Hasselbladska Huset kunde jag inte fara med osanning. Jag var tvungen att säga som det var - "jag kan inte betala 16,5 miljoner för en lägenhet. Det är inte därför jag skulle vilja komma på en visning...".
Mäklaren skulle ju ha sett det på mig! Jag har inte miljonär skrivet över mig. Och jag skulle ha svårt att upprätthålla masken med rak rygg.
Så jag sa som det var. Min pappa har haft kontoret däruppe. När Hasselblad bodde i huset, då satt min pappa däruppe. Jag skulle vilja se hur de har gjort om rummen nu. Och känna lite Hasselblads-anda från förr. "Får jag komma och titta?"

Mäklaren hade ett par dagar kvar innan semestern och verkade vilja tänka så lite som möjligt på visningar... Så hon bad mig återkomma imorgon med avslutet "vi ska nog kunna fixa nånting".


Bloggkartan.se Olskroken

prenumerera mera

Idag har jag köpt böcker igen.
Prenumerationer och bok-köp över internet - en djupt rotad besatthet jag har.
När jag kom hem låg fyra nya tidningar från mina prenumerationer och bara väntade på mig. Och dagen därpå singlade en t-shirt ner i postluckan, ännu en prenumeration.

Program som borde komma tillbaka på TV:
. Kryzz
. Hur gör djur? (det får väl finnas inom ramen för någon söndagsunderhållning som Söndagsöppet eller nåt då, men det är bara djur-frågeleken jag vill åt)

Hugo Toll säger:
"För en god sömn fordras alltså först och främst att man håller sig frisk och sund till kropp och själ. Ett godt samvete är den bästa hufvudkudden." (anno 1913)

Imorgon måste jag bryta min nya vana att vakna klockan två på eftermiddagen, och gå upp i vanlig arbetartid - klockan sju.

hej monkey

Så här långhårig kan man vara när man kommer hem från utlandet efter sex veckor. Tröttheten kommer på köpet.

Utan någon som helst urskiljningsförmåga blev jag vild på Ica idag och köpte på mig det jag saknat när jag varit borta. Jag har inte handlat för så mycket vid ett och samma tillfälle sen jag flyttade in i min lägenhet.
Ingen tid att spilla - och jag kokar upp färskpasta och blandar med lite färdigsås. Man kan tro att det ska vara fint och smakfullt när man nu får äta vad man vill. Men jag är nog mest lycklig över att kunna få min mat snabbt och laga den själv. Sen sliter jag upp plasten på gurkan och sitter och tuggar på halva innan jag tar mig en hel o-uppskuren tomat. Sen känner jag mig färdig och mätt.
Det är primat-känsla över mig idag.

utvandraren

Att ha kontroll över nånting i en tid då allt ter sig okontrollerat snurrigt och desperations-artat är ganska skönt, och ett beteende jag gärna tar till.
Jag var inne på Clas Ohlson och köpte en adapter, en som passar till uttag runtom i hela världen. Jag är mycket nöjd med mitt köp och kan nu konstatera att jag med ganska stor säkerhet kommer klara mig tekniskt även i Sydamerika. Huruvida de har uttag i hyddorna i djungeln är osäkert i detta läge.
Möjligtvis borde jag ha tagit kontroll över nånting annat än den tekniska biten på denna resan inser jag nu..

Men Clas O. har återigen visat sig från sin bästa sida och 'alltid redo' när det behövs.

Jag längtar efter de sydamerikanska mörka vackra ansiktsdragen.
Blond och blåögd är ingenting.

Och med det långfingret till majoriteten av skandinaver, gör jag slag i saken.
En svensk tiger emigrerar tillfälligt, och hittas numera på Resedagboks-länken här bredvid-->

synd på så rara ärter

För en sista tur på stan förbereder jag mig nu.
Jag ska intaga crêpes - antagligen dessertcrêpes - och titta lite på Göteborg för sista gången på ett tag.
När jag har helt lediga dagar brukar jag sova eller vila ett par timmar på eftermiddagen. Jag älskar att krypa ner under täcket och sen orkar jag oftast inte läsa mer än ett par sidor förrän jag somnar.
Idag när jag vaknade till efter 1½ timmes slummer var jag fullkomligt yr. Visste inte vilken dag det var eller vad klockan kunde tänkas vara eller vad som var upp och vad som var ner.
"Är det tisdag? Har klockan hunnit bli tolv än? Har jag missat mitt tåg?!"
Sen visade det sig att det bara var tvätten jag missat att ta ut ur tvättmaskinen och lägga i torktumlaren. Det var ju tur att någon av mina grannar hade gjort det åt mig då (!).

När jag är ledsen brukar jag läsa Emil Jensens rapporter. Då känns allt lite bättre. För en stund.
Jag är vemodig och lite ledsen. Jag känner mig överkörd, och som om jag har kört över någon också. En mycket konstig känsla.

i början av året:
- När fyller du år?
- 23 oktober.
- Åhh, då får vi göra nåt roligt!
- Jaa... om vi känner varandra då.
- Va...? Varför skulle vi inte göra det?
- Äh... jag vet inte. Äsch.

Jag vet inte varför jag sa så. Men jag hade tydligen på känn att vi inte skulle fira min födelsedag tillsammans, sommaren har inte ens hunnit komma..

[Åh nej, liknelse]:
det är som om jag satsade maxbelopp på ett spel - vilket du vill.
Men så behöll jag fem kronor, om allting skulle gå åt skogen. Men det skulle det ju inte göra, det är klart jag inte förlorar, jag har ju oddsen på min sida!
Och så kramade jag min femma hårt i handen.
En massa färger som blandas ihop till en enda färg och spader och hjärter...
Och sen är allt borta. Det går jättefort... och jag förstår sist av alla att jag förlorat.
Jag ser alla mina pengar samlas in och plockas upp av croupiern. Jag ser när de försvinner. Och jag kan inte göra nåt.
- Men... jag skulle ju... det var ju... jag skulle ju dubbla... allt skulle ju bara bli bättre nu..., mumlar jag stammande mot croupiern.
Som bara ser kall och likgiltig ut, och vänder sig åt ett annat håll.
Nu kan jag bara hålla hårt i femman, som står för alla pengar jag förlorade - hålla i den hårt.

Så kan det vara - in love and war. Och friendship.

hjärteguld

att göra slut

Jag tänker låta mina växter självdö. (De är redan på god väg som synes).
Det är i alla fall det jag kommer förbereda mig på ha hänt när jag kommer tillbaka.
Och innan jag åker på tisdag ger jag dem sista smörjelsen i form av lite vatten och ömhet. Så får vi se hur de klarar sig.
"Stackars dem, de vet inte att du kommer låta dem dö" - var M:s kommentar.
Nej, inte så kul. Men det man inte vet har man inte ont av?
Jag borde hållt kontakt med F - trädgårdsmästaren. Han hade aldrig låtit mig bete mig så vårdslöst mot mina växter.
Att göra slut på maten i sitt kylskåp innan man reser bort är sannerligen ett projekt. Planerandet för dagens måltider blir ett noggrannt uttänkt finlir. Kanske spara lite på keson på morgonen så att det räcker till morgondagens frukost också, och istället kanske äta ett extra ägg så att de tar slut. Kylen kommer innan frysen helt klart. Finns det något ätbart i kylen så är det det som blir middag och inte quornfärsen som ligger i frysen och bara väntar på att bli en god måltid.
Som att göra slut med sitt kylskåp.
Det som är kylskåpets enda syfte kommer inte behövas på två månader.
"Jag gör slut med dig nu, Kylen. Jag behöver inte dig längre. Jag använde dig, och nu tömmer jag dig. Skulle egentligen kunna stänga av dig också... Men det gör jag inte. Du kan väl kyla folkölen som ingen kommer dricka upp. Du är värdelös."

Lugn

Lite sånt här lugn i en stor slags barkbåt är exakt vad som behövs.

Jag är extremt uppvarvad, stel, oavslappnad, stressad, på högvarv, otålig - just nu.
Jag gillar vatten och en stor sjö kan göra susen.
Att den ligger i Peru (bland annat) kan också spela in på känslan av välbefinnande.


Jag är borta i sex veckor. Här finns resedagbok:
Caroline+Lotta-->Peru
Skriv in din mailadress i fältet på den sidan för att regga automatisk uppdatering om du vill läsa och se bilder. Eller skriv en kommentar så fixar jag.

(Säg Titicaca minst tio gånger snabbt efter varandra) !

in i djungeln

Mina tankar rör sig kring två issues - grejer - händelser, just nu.

Den ena är Peru.

Om elva dagar åker jag.
Jag och en av mina bästa vänner, Lotta, åker.

Det är fantastiskt att vi ska göra det här tillsammans. Något av det bästa som hänt mig är att jag träffade Lotta och blev hennes vän. Det var sju år sen.

Istället för att svänga ihop en hembakad kaka i helgen rotade jag fram lite småkakor och hällde upp ett glas mjölk. Kex&ost får nästan på foten inför denna sensationella kombination. Kakor+mjölk! Så lätt (!)! Och så fantastiskt gott.

Jag ska:
- hitta Perus motsvarighet till kakor och mjölk!

Nordafrika visade sig inte från sin bästa sida på sötsaksfronten. Jag har mer hopp för Sydamerika.

Jag kommer sakna:
- min säng
- att inte behöva bära alla mina ägodelar på ryggen
- mina människor

Jag kommer inte sakna:
- komplicerade tvetydiga relationer
- vardagslunken
- kaffemaskinen på jobbet (det kan vara förbjudet att säga det, men jag är trött på det kaffet nu!)
- fakturor - de jag får, de jag skriver, alla jag nånsin ser

Paris, je t'aime aussi

Jag tror jag låter den här bilden tala för sig själv.
För den som vill veta var underkläderna kan köpas - är det bara skriva en fråga i kommentarfältet.

Här är en video speciellt till Linde, från en bra serie - Flight of the Conchords - med två nya zeeländska herrar. Linde, flytta till Paris! Jag vet ju att du vill! Så här är det där:

El Stimo

Jag tänker på manipulation. Alla olika former som man kan tänka sig.

Och jag tänker redan nu - innan jag skrivit klart - att jag kommer återkomma till det. Det är till och med min tanke.

Men, nu:

häromdagen var jag på Fotohögskolans examensutställning. En del av utställningen handlade om el-stimulans av hjärnans lyckocentra som växte fram under första halvan 1900-talet. Av ett misstag kopplades elektroder till fel del av råttors hjärnor och man "upptäckte" därmed delen av hjärnan som kallas lyckocentra. Det dröjde inte länge innan människor (de forskare som jobbat med projektet i början) började testa det på sig själva. De stimulerade den delen av hjärnan med hjälp av att fästa elektroder där. Och snart ville de inte ha något annat. Råttorna som efter ett tag kunde "ge" sig själva lyckostimulans genom att trycka på en spak, ville snart inte ha något annat heller, och svalt till slut ihjäl eftersom de nekade mat, dryck och sexuellt umgänge med varandra. Ingenting gick upp mot den stimulans de fick genom att trycka på spaken.
Det blev en intressant tid på så sätt att kroniskt sjuka och deprimerade kanske nu hade fått en öppning för att slippa smärta - både fysisk och psykisk. Men mycket snart gick det överstyr och i hemlighet växte sällskap fram där man erbjöd denna el-stimo och att operera in elektroderna i hjärnan. Första gången var gratis, kan ju också tilläggas...
Det förbjöds så småningom, men förekommer tydligen fortfarande här och var.
Möjligtvis har de "Knark är bajs!" som slogan. "El-Stimo - för dig som också tycker knark är bajs!"

Med foto-manipulation kan man tex bli ganska grön:

trädkoje-blues

Jag gillar ledig onsdag, idag också.
Jag skulle kunna sväva ut i hur annorlunda det är att ha en ledig dag mitt i en vecka fylld av jobb, till skillnad från att vara sjukskriven och ha konstant lediga dagar. Hur en ledig dag inte kan jämföras med en annan ledig dag. Att det inte är den lediga dagen som är det centrala, utan det som omger den, det som händer de andra dagarna. Hur då och sen inverkar på nu.

Jag skulle kunna skriva om mina kroppsliga krämpor - hur det värker i min korsrygg, hur det pirrar och sticker i övre delen av min rygg som om en nerv för alltid har lagt sig fel.

Jag skulle kunna skriva om hur viktiga ens tummar är - att man sällan tänker på det innan man försöker undvika att använda dem - hur jag har haft ett sår och ett plåster på min tumme senaste veckan och försökt undvika att använda tummen därför - hur det är omöjligt att äta apelsinklyftor utan att använda sin tumme och därmed blir plåstret vått och apelsingult. Hur det blir ett jäkla bytande av plåster ideligen och hur jag funderar på hur jag ska kunna hålla handen utanför vattenstrålen när jag duschar, men sen inser att det inte kommer gå och istället funderar på att köpa ett till plåsterpaket.
Och varför det är så att ens näsa och ens öron aldrig slutar växa!? Är det ens så eller är det en myt? Och hur jag kan betrakta min näsa och föreställa mig hur den växer till enorma proportioner. Att det redan börjat.

Jag kan också berätta hur fantastiskt det är att inse hur kloka och fina människor man har omkring sig, att slås av den insikten. Hur man/jag är så beroende och påverkad av de omkring mig. Hur jag funderar på givande och tagande.
Eller så skulle jag berätta om förväntningar och förhoppningar, om att tänka på framtiden, hur man inte vet vad som väntar. Alls. Hur jag kan göra mina föreställningar till förväntningar, och sen bli så oerhört besviken. Hur jag kan bli så oerhört besviken över saker.
Om framtiden alltså - att den situation man är i idag och de omgivningar man rör sig i, kan vara totalt annorlunda om ett år. Fem år. Och hur så mycket är ens eget val, att man kan tänka på var man vill befinna sig och ta beslut och välja utefter det. Forma sin egen tid och framtid.

Jag kan skriva om hur sorgligt och hur panikartat det kan kännas att tänka på kärlek och omtanke som jag aldrig kommer uppleva. Människor jag aldrig kommer träffa, människor som man träffar i fel tid och aldrig får uppleva. (Kommer jag välja rätt människor? Väljer rätt människor mig?) Hur jag just nu vill ta tillfället i akt vad gäller allt och alla. Inte gå miste om någonting, öppna alla dörrar. Hur det måste få vara så, hur viljan och behovet och panikkänslan för alltid kommer gå upp och ner.
Om kärlek och glädje som kan ges och fås, men som aldrig får sin tid.
Att jag av sex miljarder människor kommer träffa...några tusen? Så många som aldrig existerar för mig. Hur detta ger mig panik.

Men det är lite av ett sammelsurium idag. Ett lugnt organiserat kaos. Med ett par ärenden att avverka. Som ledig dag bör vara.

tiger en svensk?

Nej, inte alltid.
Men om man åker till Peru kanske man ska passa vad man säger. Och vad man gör.

Ambassad och UD säger:
- Kriminaliteten är utbredd
- Kidnappningar kan förekomma i viss utsträckning
- Limas gamla centrum bör ej besökas efter mörkrets inbrott

Peru har ej blivit drabbat av internationell terrorism dock.
Vad de nu menar med den meningen. Inga flygplan in i höghus? Ingen som försöker självmörda sig mitt i en folkskara?

På kontoret fortsätter det ringa. Och jag skulle helst av allt vilja vara tyst.
Nej, jag skulle helst av allt vilja slippa säga något begripligt på en hel dag. En hel vecka.
Om jag inte gör mig förstådd, då behöver ingen förstå. Ingen behöver försöka förstå, och jag behöver inte förklara.
Engla dog, människor fortsätter vilja ha klinkers fogade och kök renoverade och det ringer och pratas hela tiden.
Men jag vill helst gå omkring och säga mu mu mu hela dagen.

Mu mu mu mu mu mu mu mu. Mu mu mu mu mu.

gammal är äldst

Idag är det två år sen min farmor dog. Jag saknar henne mycket mer än jag nånsin trodde att jag skulle göra. Och det känns fortfarande inte som om hon är borta riktigt.
Det är en surrealistisk upplevelse att se någon som är en nära död. Det är bara ett skal, det är inte bara som man säger. Och jag kan inte minnas vad jag tänkte när jag satt där i samma rum som farmor och väntade på de andra. Det var hon och jag. Fast, det var ju bara jag.

Jag vill inte uppleva när mamma dör. Eller J. Eller H eller P. Jag vill verkligen inte det.
Min stora rädsla. Och här är jag ju totalt chanslös.
Mycket har jag kunnat tala - och kommer tala - mig igenom, men här stretar jag emot. Med all kraft och allt jag har.

vad är nytt, katten?

David LaChapelle är i Stockholm. En extraordinär fotograf med fantastiska detaljrika kompositioner och ett alldeles makalöst öga för foto. Vi hade två fotoböcker av honom hemma när jag bodde hos mina föräldrar, och jag tyckte om att titta i dem. De var en märkvärdig och underbar kontrast till svartvita landskapsbilder eller närbildsporträtt - som absolut ej är att ringakta visserligen.
Men kontrasten uppskattas.
Hans foton är en helt annan värld. En låtsasvärld och ibland sagovärld.
Jag vill se hans dokumentär 'Rize'.

Hela Göteborg verkade ha galej eller vara ute och festa igår ikväll.
I våningen under hade de fått Tom Jones-mani och sjöng högt till 'What's new pussycat'.

Fredag:
jag såg H på Ica. Hon som hjälpte mig ur den värsta delen av det djupa hålet, introducerade mig för nya tankebanor, tryckte hårt på närvarandet i stunden (bland annat), det de kallar 'mindfulness'..
Nuförtiden är jag av objektivitet och distans och erfarenhet skeptisk och kritisk till det, men ändå djupt tacksam och rörd av hennes engagemang och förmåga att hjälpa mig så som hon gjorde.
Vi bor nära varandra och det känns skönt att se henne ibland. Att veta att hon är okej. Och i fredags undrar jag om hon inte kände igen mig. Gjorde hon det? Hon mötte min blick, men skulle hon säga hej? Jag gjorde det ju inte.
Det fanns en ödets ironi i att just vi stod bredvid varandra vid godishyllan och fyllde våra påsar, utan att säga ett ord.

Att vara närvarande i varje stund, varje sekund, är otroligt ansträngande. Och kan ha motsatt effekt av att en känsla eskalerar genom att man känner den så ihärdigt.
Överhuvudtaget att bestämma sig för ett "sätt" att vara på kan ju vara förödande. Men kan kanske fylla sitt syfte om det är ett specifikt problem man vill ta itu med. Som då, för några år sen, när jag behövde någon som berättade för mig om ett nytt sätt att tänka.
Men mest av allt vill jag bara söka att vara avslappnad i varje situation. Men ändå inte ignorera mina egna känslor. Det gäller att veta vad man behöver och när..
Jag har sån tillit till att folk förstår vad jag menar och har förståelse för att jag måste vara rak och öppen med mina känslor och tankar. Annars stänger jag in dem i mig och de fyller mig till bredden. Det kan aldrig gå bra, det blir som en vulkan.
Och det som är så tydligt för mig, det som jag har tänkt - när jag väl säger det, glömmer jag kanske bort innebörden lite och vad det faktiskt kan betyda att höra det. Det viktiga blir att lätta på hjärtat bara...
Är det inte då känslan för en annan människa kommer in? Man litar på sin grundkänsla att man tycker om en människa...man litar på varandra och låter saker lösa sig själva. Eller är det den lätta vägen ut?
(jag är knappt begriplig nu va?)


Princip-citat:
- Användt med stor måtta är kaffe onekligen och i de flestas smak en god och behaglig dryck, väl värd att njutas, då det är fest och jul eller då man gjort sig förtjänt däraf!

Hugo Toll 1913

torsdag, april

Idag hittade jag en nyckel som jag inte vet vad den går till.
Alltid lika spännande!
Och den låg i min jackficka på en jacka som jag inte använt sen augusti-september förra året.

Sinnesstämning:
And when I'm tired,
I am so very tired.
And when it's done,
it's like I killed someone.




Idag på spårvagnen såg jag ett alldeles perfekt skapat ansikte. Det var nog personifieringen av vacker. Och det satt på en yngling, en liten slyngel som inte kan varit äldre än sjutton. Men om man tagit bort kropp och bara sett ansiktet - så var det alldeles ålderslöst.
Alldeles exceptionellt fint... Och, jag kan knappt förklara det. Men jag blev alldeles glad av att se honom. Som att jag blev lite hoppfull...
(Varför det?)
Som när man blir glad av att se något fint och vackert. Därför. Antar jag.

(Och här kommer det som jag tycker man läst så många gånger förr - man trånar efter ungdomen! - :
hade jag varit sjutton eller i de krokarna så hade jag varit dödskär i honom. Helt bergsäkert. Upp över öronen.)


Dagens princip-citat:
- Det är i de flesta fallen en skam, en stor skam att vara sjuk och svag. Att man lyckas få en mängd svaga barn att överleva är inget tecken på kulturellt framsteg.

Hugo Toll 1913

mindre måndagstugg

I förrgår funderade jag en liten stund på att ta kort på innehållet i min sop-påse.

Sen gjorde jag inte det ändå.

Men den och dess innehåll verkade så signifikativt för min vardag och mina vanor!
Och jag tänkte på Tobias som just hade skrivit att "jag har sett på bloggar att man fotograferar vad man äter" och "man ska ta lite kort när man är ute och går och filosofisera litegrann över livet" och på annat sätt dokumentera sina dagar... Det är ju the blog-thing to do. Antar jag. Men i brist på Vackra Naturbilder eller Kulinariska Måltider, tänkte jag alltså ta kort på min sop-påse.

Nu berättar jag istället, och i min slaskpåse fanns (om jag nu minns rätt):
- ett bananskal
- ihopknöcklat havrefras-paket
- en slängd smörgås
- en tom kaffepåse
- ett ihopvikt sojamjölkspaket
- kaffesump
- äppleskrott
- en tom skrynklig naturgodis-påse

Att dra det ett steg längre genom att beskriva vad som med stor sannolikhet kunde ha funnits i min sop-påse är väl också rätt blogg-aktigt?
- ett glasspaket hade inte varit oväntat att se
- ett ihopvikt filpaket
- ett ihopvikt juicepaket
Det..är väl vad jag lever på ungefär.

Analys av min musiksmak enligt last.fm:

Inte ett jäkla spår av grunge där!!!
Och vad är det new waviga i min musiksmak?
M försökte få det till att "nuförtiden kallar de väl 'grunge' för 'indie rock'?
Äh. Gör de?







Jag vill bara börja vecka 15 med att vara lite irriterad och småsur. Agiterad.
Och vill tydligen bara kategorisera mig efter musikgenrer och skräp idag.

(Jag skriver vad som helst för att få presentera citat efter citat av Hugo.)
Dagens princip-citat:
(Om bakterier, aktsamhet och skydd);
- "Springa fort nog kan man ju inte ens för hunden, än mindre för vind och väder eller de allestädes närvarande bakterierna. (...) man skall aldrig vara rädd!"

Hugo Toll 1913

jag - en slusk och en jädra slyngel

Det gäller att göra saker i rätt ordning.

Till exempel; om man har diskning, omfattande städning, vikning/instoppande i garderob av tvätt och personlig hygien att bocka av på sin lista är det då inte rätt ordning att börja med att dammsuga. Då måste man nämligen dammsuga runt högarna som ligger på golvet, man yr runt dammet som har lagt sig på alla lediga ytor och de alldeles nytvättade kläderna ligger inte säkra i garderoben utan drabbas av ett sk. dammlager.
En bättre lösning är; tvätt in i garderob, hänga upp övriga kläder, upp-plockande och strukturerande av högar med saker som ligger på fel ställen, diskning, dammning och dammsugning och slutligen en uppfräschning av Självet genom tvagning och övrig hygientillsyn.

Jag själv verkar -även vad gäller det som är absolut bäst för mig personligen - tycka om att göra tvärtom. Nämligen;
1) läsa lite - instoppad i täcket
2) somna i några timmar
3) dammsuga och förstrött plocka upp grejer som ligger på golvet
4) ladda ner ny musik
5) ha besök av en vän
6) sitta framför datorn
7) skjuta upp allt till absolut sista stunden en söndagkväll

Nu har jag - trots att klockan är halv elva - följande att ta itu med:
a) matlåda till imorrn
b) diskning - iallafall en liten ansats till att fixa halva diskberget
c) lägga in min tvätt i garderoben
d) hänga upp övriga kläder på krokarna
e) duscha
f) sova


Dagens princip-citat:
- Vi måste ställa fordringar på oss själfva, och pjosket måste bannlysas med ett förintande hån hvarhelst det visar sig.

Hugo Toll 1913

adderar

På min 'människor-jag-vill-känna'-lista (se : Listor del I) skulle kunna läggas fler namn. I mitt huvud kan människor bli väldigt sympatiska och fantastiska utan att behöva anstränga sig särskilt hårt.
Men jag inser att jag glömt ett viktigt namn. Jonas Hassen Khemiri ska med också.
För den uppmärksamme finns det mönster att hitta.

vackra utsikter, non?

Jag kollar på Kojak. Jag har tittat på TV för första gången på..en månad?
Yoplait-reklamen med en tjej och en kille som är i en sol-ljus lägenhet och killen ligger och rabblar franska ur en bok och tjejen pussar honom och äter yoghurt - den är fin. Jag vill också gå omkring i en ljusdränkt lägenhet med balkong och äta yoghurt och rabbla franska dagen lång. Det är vad jag vill göra.

Några hållplatser bort från mig ligger Bellevue. Förutom att där finns god billig falafel ligger Bellevue Marknad där. Trångt och mycket och yrt där. Men mitt i har de ett litet café och det blandas musik och prat över hela lokalen. På Stallgårdens Marknad som ligger ett par steg därifrån är det lite lugnare, de har fler möbler - färre smågrejer, där finns lite fler designfynd och kanske är det en aning dyrare där också.
I backen ner till marknaderna ligger Moussas Orient-Livs. Jaaaa! Det ska bli mitt nya häng! Det var så fint och stort och de hade så mycket därinne. Det var som lilla Ica Maxi men med trevliga och nya varor och billigare och det härliga brödet! De har det härliga brödet!
Och det ligger bara några hållplatser bort.

På Stallgården gjordes följande fynd:


Hugo Toll 'Hälsovårdens principer'
och Den gamla bondepraktikan.

Mycket speciell läsning. (Se citat nedan).
När jag kommit längre i princip-boken kommer säkerligen ett helt inlägg ägnas åt den... Bara innehållsförteckningen är värd att läsas upp högt.

Nu sköts the good bad-guy i Kojak.
Nu visar de Fame-reklam. Det rycker alltid till i mitt dans-hjärta när de tåspetsdansar och hoppar över den stora salen.

Dagens princip-citat (ett i slutet på varje inlägg från och med idag) :
- "För en pojkes fostran till mod och styrka hör utan tvifvel också att några gånger på allvar få deltaga i ett slagsmål".

Hugo Toll 1913

dra alla över samma cunt

Bo Bylund - fd Arbetsförmedlingschef - är ruskigt lik gubben som körde på mig i höstas. Ruskigt alltså!
Men det är inte han.
Eller så extraknäcker Bosse som bilmeck varannan vecka.


De senaste två veckorna har jag levt i lite av en livs-parentes.
Tråkigt, ledsamt och lite sorgligt - från topp till tå.
Nu är det slut med det.
Och jag slutade min fortnight-coma med en rejäl dos vaccination och en tatuering.
Möjligtvis var det mp3:n som hjälpte till att få mig upprätt igen. Nu är den hos mig!

Listor del I

Jag vill:
' se Shy Child live
' gå på teatern/operan och spelningar mer
' ha en hund (ev. ett annat djur)

Jag älskar nu, men avskydde när jag var liten:
' keso
' oliver
' senap
' inlagda rödbetor

(Kända) människor jag vill bli kompis med -
utan inbördes ordning -
(originallistan var "män jag vill gifta mig alt. samboleva med", därav manlig majoritet) :
' Jack Black
' Emil Jensen
' Daniel Boyacioglu
' Carl-Einar Häckner (men honom har jag egentligen redan förlorat i en match minigolf)

G.L.O - gilla ledig onsdag

Vid tredje försöket lyckades jag och min förbokade tvätt-tid klaffa och vi hade en dejt i uppgång 2A.
Nåväl, jag lyckades pricka in och komma ihåg helt enkelt.
Den har väl mest väntat mig...som tvättstugor gör mest.

Det bor en tjej i A-uppgången. Tidigare bodde hon inne på gården - i B tror jag. Hon står ofta utanför porten och röker. Ibland har hon med sig en bok. Jag misstänker att hon är sjukskriven. Möjligtvis är hon en av de lyckliga som jobbar hemifrån (frilansande skribent??). Men hon är ofta hemma. Och ofta ute och röker alltså.
Hon är också mer shoegaze än någon jag sett på länge. Mitt kategoriserande går på högvarv när jag ser henne. Hon har sin snedlugg med hårspännet, alltid kjolarna och snart kommer hon stå utanför utan sin vinterduffel.
Efter mina två år här känner vi nu igen varandra. Hela mitt första år var jag också hemma på heltid. I början var hon ganska blyg och tittade knappt upp och sa hon nånting uppfattade jag inget ljud utan gissade till mig ett hej av att läsa på läpparna (shoegaze alltså..).
Eller vad fan, blyg kanske hon inte alls är. Bara jävligt ointresserad av sina grannar.
Men jag tycker mig ana att allt eftersom tiden gått har hennes "hej" blivit ljudligare och hon tittar upp med en gång när hon ser mig. Möter mina ögon. Och nu känner vi igen varandra väldigt väl. Och jag får sån lust att hälsa på henne när jag ser henne! Jag tycker det känns så löjligt att gå förbi henne varje gång, jag vill bara säga att "nu har vi sett varandra tillräckligt många gånger, jag heter Caroline och jag bor högst upp i F. Hej."

Övrigt:
vinterjackan är fortfarande garderobsförvisad (jag har varit lite orolig att min frusna kropp ska skallra tills jag tar fram den igen..). Men istället åkte manchester-kavajen fram idag. Den gamla trasan.
Och med en pocketbok i fickan kände jag mig academia completo. Sofisticato.
(Eller tja, en stund iallafall. Det är alldeles för hippt för mig att personifiera mig utefter mina kläder. Ät mina shorts, ungefär.)

PS. Vaccination är inte en kul historia för plånboken.

till mitt tonårsjag

[Coraggio mon coeur]

ensamhetshushållet

Tobias är en av de bästa skribenter jag känner till.
Och då har jag bara läst saker han skrivit här: Kollegiet
Nu har han något nytt projekt på gång: Ensamhetshushåll
Jag är inte sen att följa varje steg. Man får väl se vad som händer liksom...
Men han gör mig så märkligt uppåt och glad i sin livsåskådning.
Jag kan inte riktigt förklara varför. Nån slags hoppfullhet mitt i negativiteten fyller mig.
Det är det enda. Tror jag.

pop.blogg

Det här är ett statement!
(Och även en rungande parentes.)

Nu åker vinterjackan av!
Idag är det 1 april, och vintern åker in i garderoben.
Min gröna jacka - som även vid behov kan brukas som tält - är visserligen varm, men nu sätter jag ner foten!
Och tar på mig vårjackan.

När jag var yngre hade jag en del brevvänner. En som hette David. Jag minns än idag hela hans namn och var han bodde...
Men så har jag också ett ibland plågsamt bra minne.
Det som hänt alldeles nyligen - dvs närminnet - är väl det som glappar. Men ansikten, namn och siffror minns jag alltid. Faktiskt alltid.

En annan brevvän hette Pelin. Hon bodde i Stockholm. Hennes pappa var turk. Det tyckte jag var häftigt.
Jag var nog lite förtjust i både David och Pelin. Ibland tänker jag på dem.
Nu har jag också en brevvän. Fastän det är mail-ledes nu. (Jag saknar de riktiga breven!) Men det är roligt att kunna få svar inom en timme också...
Häromdan skrev jag och min brevvän om att hade det funnits en 'tired look' så hade vi nog varit top-league i den kategorin.
Förmodligen hade vi kunnat få med oss en hel del anhängare också. Som bara genom att visa sig bekänt sig till 'trött är det nya...'-budskapet.
Förmodligen hade det varit en bild på oss på en löpsedel med texten 'Totally Tired!'.
Vi hade brädat varenda wanna-be-tired-jäkel i stan med våra puffy eyes och yviga hår.

OFF WITH MY HEAD!

Den hektiska förra veckan är slut. Den slutade i le sommeil grotesque! Banne mig om jag inte sov fler timmar än jag var vaken i söndags.

Jag hann med ett besök hos frisörsalongen.
Plus är att håret är kortare, minus är väl att håret är kortare än jag trodde det skulle bli. Min frisörska var sjuk, och jag kanske borde väntat på att hon blev frisk igen. Nu fick jag en annan frisörska istället.
Och jag ser väl ut lite som en Bergen-Belsen-fånge på skallen.
Det tussiga tunna.
Fast utan svält-magerheten.

Så innan jag fortsatte dagen på andra ställen, skrek jag befallande till mina underdåniga tjänare (som jag hade med mig):
- OFF WITH THEIR HEADS!!!! -
och gjorde en pekande rörelse mot frisörskorna.
Sen gick jag ut på gatan.


Idag glädjer mig:



I'm the darkness in the light
I'm the leftness in the right
I'm the rightness in the wrong
I'm the shortness in the long
I'm the goodness in the bad
I'm the saneness in the mad
I'm the sadness in the joy
I'm the gin in the gin-soaked boy




4ever Arr.Dev. Jag älskar dig.

that's a face for ya!

Poppar upp på min hotmail-front-sida:

Har du också undrat över hur kändisarna skulle se ut om de såg ut som freaks?

Nej.
Vem är det som funderar på hur 'kändisarna' skulle se ut med röda prickar i ansiktet, eller ett tandlöst leende???!!!
Vilka är dessa människor?


Och är inte 'kändisarna' tillräckligt freakiga ändå...?

Übrigens:
jag vill ha tillbaka min mp3-spelare!!! Jag har längtat så länge nu. Och jag har så mycket musik jag vill lyssna på på väg till jobbet.
Jag orkar inte lyssna på Svenne Banans Volvo-historier, Peter from India som jobbar på Astra eller Lyxiga Lisa som 'unnar sig' something special när helgen närmar sig.
Ge mig iAudio!!!

everything counts

Skrivandet föder mer skrivande.
Men ger också ett behov av att skriva om allt möjligt trivialt, minsta lilla tanke eller sak som händer.
En fälla jag inte vill falla i.
(Jag har redan dött den stora bloggdöden en gång).
(Och med det sagt; jag får ju skriva vad jag fasiken jag själv behagar. Men vill hålla mig på hyfsat rätt sida om det jag kan stå för.)

Jag har haft en nostalgidag. Tittat i gamla fotoalbum. Tänkt på gamla vänner. Sörjt lite. Tänkt över mina misstag lite. Glatt mig åt goda tider och händelser.
Framförallt tänker jag nu på A - medan jag lyssnar på Everything counts (live) minns jag när vi var i Köpenhamn på konserten. Det är en historia och en relation oss emellan som är så svår att förklara. Och väldigt fylld med glädje och kärlek. Jag känner mig väldigt kluven mellan de goda minnena och de senaste årens grusiga känslor och situationer.
Jag vill ta bort gruset och börja om från början.



Titta särskilt på Andrews spensliga gungande kropp och avklippta skjorta (!), Martins behov av att visa sin överkropp (som vanligt!) och Daves blonderade hår (!).
Höj volymen ordentligt. Låten är inte värd nånting annat.

kontroll

Varför måste Beyoncé och de andra..va hettere...va hettere...damn! nu måste jag kolla upp vad gruppen heter. Destiny's Child!

Igen:

Varför måste Beyoncé och de andra Childsen sjunga så hiskeligt fort och vibrera på rösten så?
Tacka vet jag en Dave Gahan. Eller varför inte Ian Curtis. Eller fasiken, ge mig Judith i Wir Sind Helden.

R.E.M. har tydligen släppt en ny skiva - och nyskapat sig med debutanters lusta och gnista - och tydligen försökt göra den punkigare och rivigare än nånsin.

Hit ska jag:

Berit, Jens och jag

Jens;
Jag har två bröder. Nu ska jag skriva om den ena.
Eller citera mina ord om honom.

Först, en prolog: vår mor ringde till honom på måndag eftermiddag. Inget svar.
Kvällstid, samma - inget svar.
Och här måste man veta att min bror bor långt ute på vischan mittemellan Lund och Malmö. Han har isiga, slingriga vägar och platta slätter som grannar. Man kan stå rätt bra länge därute i ett dike i en bil utan att någon kör förbi och kan hjälpa till...
Tisdag kväll - nej, inget svar.

Jag är liksom orolig för honom mer eller mindre jämt. (Jag är jämt ganska orolig för mina syskon och min mamma. Minnet av en förlust är som sagt föraningen om nästa...)
Men med J är det speciellt. Det finns ingen jag känner sån gränslös kärlek för.

["- ...han är det bästa jag vet. och han bor långt bort. och han bor ute på vischan som man måste köra långa slingriga vägar för att komma till.. och jag skulle dö om nåt hände med honom.
mm... nej. han har väl inte varit överdrivet varken beskyddande eller ömsint. men han är den bästa som finns. (nu blev jag lite mållös och vet inte hur jag ska förklara det...)
- men berätta om din bror,
vadan all denna kärlek?
- ...han är bäzt. han och jag är så lika och på så samma nivå och förstår varandra exakt precis och är varandras syskon och jämlikar och jag märker att jag påverkar honom på ett så positivt sätt och det är på något sätt så mycket värt, för han är ganska stängd annars och... han bryr sig så mycket om vem jag är och om mig. och. när jag var yngre ville jag bo eller bo granne med honom så att vi alltid skulle vara nära varandra."]

Och för övrigt stod han bara på en stege och målade i taket när han inte svarade i telefon.
Han är okej. Även denna gången. Trots snöstorm.

Jag (gillar);
fantastiska smaker:
- pesto gjord på kronärtskockor
- torkade jordgubbar

Och så Berit:

bok-blogg II - easter-special!

Det vill inte sluta snöa.

Inatt när jag inte kunde sova läste jag ut tre böcker.
Wijkmark - Stundande natten
de Saint-Exupéry - Lille prinsen
Barker - Familjen Brontë - en brevbiografi

Alla tre vackra, innehållsrika, och sorgsna böcker.
Familjen Brontë (...) är en hyllning till brevskrivandet, och en fantastisk skatt, måste jag nog påstå. Och med brevskrivande menar jag då det Äkta brevskrivandet - när mail, telefon eller sms inte ens finns i skrivarens tankevärld. En fin inblick i dåtiden.
Lille prinsen och Stundande natten borde finnas hos alla. Nog sagt om det.

Som följd av läs-maraton lämnades jag med om möjligt ännu mer melankoli än innan jag började läsa.
Men vackert stämningsfylld ändå.

Min söndag spenderades i huvudsak i följande läge (tossing & turning):

Min sinnesstämning (fussing & fighting) beskrivs bäst på följande sätt:

Dagen idag har för övrigt spenderats på ungefär likartat sätt.

(Inte särskilt upplyftande. Det ber jag om ursäkt för. Till mig själv främst.)

uppsäg

Igår var alldeles fruktansvärt.
Och jag har spenderat natten med att drömma om att jag och Sahara Hotnights framfört nån slags musikal.
Hemskt, alltså.

Jag, P och H satte oss ner för att tala om strukturer och rutiner på företaget.
Hur ska vi optimera och effektivisera? Hur fixar vi företagets framtid? Typ.
Och under denna halvtimmen bankar mitt hjärta utanpå tröjan och jag funderar på hur jag ska flika in att jag vill säga upp mig.
"Mmm", "ja just det" - är nog allt jag bidrar med vad gäller framtiden under den här stunden.
Sen försöker jag göra en lugn och naturlig (?) övergång och säger att "allt detta är ju jättebra. Och behövligt. Men leder in mig på vad jag vill prata med er om... Jag vill säga upp mig".

Tydligen chockerar jag ordentligt.

"Åh fan. Åh fan."
Är allt H kan säga.
Och sen:
"men..varför?"

Och vi talar och talar och vi är ärliga och öppna med allt. Jag överväldigas av dessa 35+ares tal om känslor och tankar. Dessa 'grabbar'.

Nu: vi har skjutit upp beslutet om uppsägningen. Vi ska fundera på det under påsken.
Men det som lever kvar idag är hur chockade de blev och hur det känns som jag gått bakom ryggen på dem.
Det är en jättekonstig känsla att formellt 'ansöka om uppsägning' hos sin bror. Och se på hans ansikte att han undrar vad fasiken som just hände.

sorg ;

- minnet av en förlust är föraningen om nästa.

andra människor

Idag sa J till mig att jag var snygg i håret. "Har du gjort nåt med det?"
Nej.
Det var snällt och förvånande. Jag har ju tant-frisyr nu...






Till jobbet: tog spårvagnen - tog en till spårvagn - tog bussen - framme.

Från jobbet: tog bussen. Fullt. Överfullt. Jag satte mig precis efter de första sätena där det brukar stå backar med tidningar, där det är som en liten plattform som man kan ställa tex väskor på. Där satte jag mig. Mittemot mig tre afrikaner. Jobbade på Astra Zeneca. Deras ljudliga obegripliga samtal hördes. Deras kluckande skratt och rop följde mig när vi hade gått av bussen men gått åt olika håll. Jäklar vilket ljud de förde!
Underbart.
Jag togs tillbaka till afrikanska städer, arabiska rop och skratt som kommer långt nerifrån magen. Och åh vad jag längtade utomlands.
Tur att jag är på väg då.
Tog sen spårvagnen. Inte lika fullt. Men ändå så att en dam knödde ner sig bredvid mig. Jag flyttade mina ben, drog ihop mig lite extra och riktade mig inåt, bortåt, mot fönstret. Först när jag gick av såg jag att det var en transa som slagit sig ner bredvid mig. Jag blev lite orolig att han/hon trodde att jag flyttat mig och vänt mig bort av en annan anledning än den faktiska.
Byte - ny spårvagn. En kille sitter och stirrar in folk som går på och går av och jag undrar vad han tänker. Sen går han av. Och antagligen stirrar jag också.

Jag gillar: