synd på så rara ärter

För en sista tur på stan förbereder jag mig nu.
Jag ska intaga crêpes - antagligen dessertcrêpes - och titta lite på Göteborg för sista gången på ett tag.
När jag har helt lediga dagar brukar jag sova eller vila ett par timmar på eftermiddagen. Jag älskar att krypa ner under täcket och sen orkar jag oftast inte läsa mer än ett par sidor förrän jag somnar.
Idag när jag vaknade till efter 1½ timmes slummer var jag fullkomligt yr. Visste inte vilken dag det var eller vad klockan kunde tänkas vara eller vad som var upp och vad som var ner.
"Är det tisdag? Har klockan hunnit bli tolv än? Har jag missat mitt tåg?!"
Sen visade det sig att det bara var tvätten jag missat att ta ut ur tvättmaskinen och lägga i torktumlaren. Det var ju tur att någon av mina grannar hade gjort det åt mig då (!).

När jag är ledsen brukar jag läsa Emil Jensens rapporter. Då känns allt lite bättre. För en stund.
Jag är vemodig och lite ledsen. Jag känner mig överkörd, och som om jag har kört över någon också. En mycket konstig känsla.

i början av året:
- När fyller du år?
- 23 oktober.
- Åhh, då får vi göra nåt roligt!
- Jaa... om vi känner varandra då.
- Va...? Varför skulle vi inte göra det?
- Äh... jag vet inte. Äsch.

Jag vet inte varför jag sa så. Men jag hade tydligen på känn att vi inte skulle fira min födelsedag tillsammans, sommaren har inte ens hunnit komma..

[Åh nej, liknelse]:
det är som om jag satsade maxbelopp på ett spel - vilket du vill.
Men så behöll jag fem kronor, om allting skulle gå åt skogen. Men det skulle det ju inte göra, det är klart jag inte förlorar, jag har ju oddsen på min sida!
Och så kramade jag min femma hårt i handen.
En massa färger som blandas ihop till en enda färg och spader och hjärter...
Och sen är allt borta. Det går jättefort... och jag förstår sist av alla att jag förlorat.
Jag ser alla mina pengar samlas in och plockas upp av croupiern. Jag ser när de försvinner. Och jag kan inte göra nåt.
- Men... jag skulle ju... det var ju... jag skulle ju dubbla... allt skulle ju bara bli bättre nu..., mumlar jag stammande mot croupiern.
Som bara ser kall och likgiltig ut, och vänder sig åt ett annat håll.
Nu kan jag bara hålla hårt i femman, som står för alla pengar jag förlorade - hålla i den hårt.

Så kan det vara - in love and war. Och friendship.

hjärteguld

att göra slut

Jag tänker låta mina växter självdö. (De är redan på god väg som synes).
Det är i alla fall det jag kommer förbereda mig på ha hänt när jag kommer tillbaka.
Och innan jag åker på tisdag ger jag dem sista smörjelsen i form av lite vatten och ömhet. Så får vi se hur de klarar sig.
"Stackars dem, de vet inte att du kommer låta dem dö" - var M:s kommentar.
Nej, inte så kul. Men det man inte vet har man inte ont av?
Jag borde hållt kontakt med F - trädgårdsmästaren. Han hade aldrig låtit mig bete mig så vårdslöst mot mina växter.
Att göra slut på maten i sitt kylskåp innan man reser bort är sannerligen ett projekt. Planerandet för dagens måltider blir ett noggrannt uttänkt finlir. Kanske spara lite på keson på morgonen så att det räcker till morgondagens frukost också, och istället kanske äta ett extra ägg så att de tar slut. Kylen kommer innan frysen helt klart. Finns det något ätbart i kylen så är det det som blir middag och inte quornfärsen som ligger i frysen och bara väntar på att bli en god måltid.
Som att göra slut med sitt kylskåp.
Det som är kylskåpets enda syfte kommer inte behövas på två månader.
"Jag gör slut med dig nu, Kylen. Jag behöver inte dig längre. Jag använde dig, och nu tömmer jag dig. Skulle egentligen kunna stänga av dig också... Men det gör jag inte. Du kan väl kyla folkölen som ingen kommer dricka upp. Du är värdelös."

Lugn

Lite sånt här lugn i en stor slags barkbåt är exakt vad som behövs.

Jag är extremt uppvarvad, stel, oavslappnad, stressad, på högvarv, otålig - just nu.
Jag gillar vatten och en stor sjö kan göra susen.
Att den ligger i Peru (bland annat) kan också spela in på känslan av välbefinnande.


Jag är borta i sex veckor. Här finns resedagbok:
Caroline+Lotta-->Peru
Skriv in din mailadress i fältet på den sidan för att regga automatisk uppdatering om du vill läsa och se bilder. Eller skriv en kommentar så fixar jag.

(Säg Titicaca minst tio gånger snabbt efter varandra) !

in i djungeln

Mina tankar rör sig kring två issues - grejer - händelser, just nu.

Den ena är Peru.

Om elva dagar åker jag.
Jag och en av mina bästa vänner, Lotta, åker.

Det är fantastiskt att vi ska göra det här tillsammans. Något av det bästa som hänt mig är att jag träffade Lotta och blev hennes vän. Det var sju år sen.

Istället för att svänga ihop en hembakad kaka i helgen rotade jag fram lite småkakor och hällde upp ett glas mjölk. Kex&ost får nästan på foten inför denna sensationella kombination. Kakor+mjölk! Så lätt (!)! Och så fantastiskt gott.

Jag ska:
- hitta Perus motsvarighet till kakor och mjölk!

Nordafrika visade sig inte från sin bästa sida på sötsaksfronten. Jag har mer hopp för Sydamerika.

Jag kommer sakna:
- min säng
- att inte behöva bära alla mina ägodelar på ryggen
- mina människor

Jag kommer inte sakna:
- komplicerade tvetydiga relationer
- vardagslunken
- kaffemaskinen på jobbet (det kan vara förbjudet att säga det, men jag är trött på det kaffet nu!)
- fakturor - de jag får, de jag skriver, alla jag nånsin ser

Paris, je t'aime aussi

Jag tror jag låter den här bilden tala för sig själv.
För den som vill veta var underkläderna kan köpas - är det bara skriva en fråga i kommentarfältet.

Här är en video speciellt till Linde, från en bra serie - Flight of the Conchords - med två nya zeeländska herrar. Linde, flytta till Paris! Jag vet ju att du vill! Så här är det där:

El Stimo

Jag tänker på manipulation. Alla olika former som man kan tänka sig.

Och jag tänker redan nu - innan jag skrivit klart - att jag kommer återkomma till det. Det är till och med min tanke.

Men, nu:

häromdagen var jag på Fotohögskolans examensutställning. En del av utställningen handlade om el-stimulans av hjärnans lyckocentra som växte fram under första halvan 1900-talet. Av ett misstag kopplades elektroder till fel del av råttors hjärnor och man "upptäckte" därmed delen av hjärnan som kallas lyckocentra. Det dröjde inte länge innan människor (de forskare som jobbat med projektet i början) började testa det på sig själva. De stimulerade den delen av hjärnan med hjälp av att fästa elektroder där. Och snart ville de inte ha något annat. Råttorna som efter ett tag kunde "ge" sig själva lyckostimulans genom att trycka på en spak, ville snart inte ha något annat heller, och svalt till slut ihjäl eftersom de nekade mat, dryck och sexuellt umgänge med varandra. Ingenting gick upp mot den stimulans de fick genom att trycka på spaken.
Det blev en intressant tid på så sätt att kroniskt sjuka och deprimerade kanske nu hade fått en öppning för att slippa smärta - både fysisk och psykisk. Men mycket snart gick det överstyr och i hemlighet växte sällskap fram där man erbjöd denna el-stimo och att operera in elektroderna i hjärnan. Första gången var gratis, kan ju också tilläggas...
Det förbjöds så småningom, men förekommer tydligen fortfarande här och var.
Möjligtvis har de "Knark är bajs!" som slogan. "El-Stimo - för dig som också tycker knark är bajs!"

Med foto-manipulation kan man tex bli ganska grön:

trädkoje-blues

Jag gillar ledig onsdag, idag också.
Jag skulle kunna sväva ut i hur annorlunda det är att ha en ledig dag mitt i en vecka fylld av jobb, till skillnad från att vara sjukskriven och ha konstant lediga dagar. Hur en ledig dag inte kan jämföras med en annan ledig dag. Att det inte är den lediga dagen som är det centrala, utan det som omger den, det som händer de andra dagarna. Hur då och sen inverkar på nu.

Jag skulle kunna skriva om mina kroppsliga krämpor - hur det värker i min korsrygg, hur det pirrar och sticker i övre delen av min rygg som om en nerv för alltid har lagt sig fel.

Jag skulle kunna skriva om hur viktiga ens tummar är - att man sällan tänker på det innan man försöker undvika att använda dem - hur jag har haft ett sår och ett plåster på min tumme senaste veckan och försökt undvika att använda tummen därför - hur det är omöjligt att äta apelsinklyftor utan att använda sin tumme och därmed blir plåstret vått och apelsingult. Hur det blir ett jäkla bytande av plåster ideligen och hur jag funderar på hur jag ska kunna hålla handen utanför vattenstrålen när jag duschar, men sen inser att det inte kommer gå och istället funderar på att köpa ett till plåsterpaket.
Och varför det är så att ens näsa och ens öron aldrig slutar växa!? Är det ens så eller är det en myt? Och hur jag kan betrakta min näsa och föreställa mig hur den växer till enorma proportioner. Att det redan börjat.

Jag kan också berätta hur fantastiskt det är att inse hur kloka och fina människor man har omkring sig, att slås av den insikten. Hur man/jag är så beroende och påverkad av de omkring mig. Hur jag funderar på givande och tagande.
Eller så skulle jag berätta om förväntningar och förhoppningar, om att tänka på framtiden, hur man inte vet vad som väntar. Alls. Hur jag kan göra mina föreställningar till förväntningar, och sen bli så oerhört besviken. Hur jag kan bli så oerhört besviken över saker.
Om framtiden alltså - att den situation man är i idag och de omgivningar man rör sig i, kan vara totalt annorlunda om ett år. Fem år. Och hur så mycket är ens eget val, att man kan tänka på var man vill befinna sig och ta beslut och välja utefter det. Forma sin egen tid och framtid.

Jag kan skriva om hur sorgligt och hur panikartat det kan kännas att tänka på kärlek och omtanke som jag aldrig kommer uppleva. Människor jag aldrig kommer träffa, människor som man träffar i fel tid och aldrig får uppleva. (Kommer jag välja rätt människor? Väljer rätt människor mig?) Hur jag just nu vill ta tillfället i akt vad gäller allt och alla. Inte gå miste om någonting, öppna alla dörrar. Hur det måste få vara så, hur viljan och behovet och panikkänslan för alltid kommer gå upp och ner.
Om kärlek och glädje som kan ges och fås, men som aldrig får sin tid.
Att jag av sex miljarder människor kommer träffa...några tusen? Så många som aldrig existerar för mig. Hur detta ger mig panik.

Men det är lite av ett sammelsurium idag. Ett lugnt organiserat kaos. Med ett par ärenden att avverka. Som ledig dag bör vara.

tiger en svensk?

Nej, inte alltid.
Men om man åker till Peru kanske man ska passa vad man säger. Och vad man gör.

Ambassad och UD säger:
- Kriminaliteten är utbredd
- Kidnappningar kan förekomma i viss utsträckning
- Limas gamla centrum bör ej besökas efter mörkrets inbrott

Peru har ej blivit drabbat av internationell terrorism dock.
Vad de nu menar med den meningen. Inga flygplan in i höghus? Ingen som försöker självmörda sig mitt i en folkskara?

På kontoret fortsätter det ringa. Och jag skulle helst av allt vilja vara tyst.
Nej, jag skulle helst av allt vilja slippa säga något begripligt på en hel dag. En hel vecka.
Om jag inte gör mig förstådd, då behöver ingen förstå. Ingen behöver försöka förstå, och jag behöver inte förklara.
Engla dog, människor fortsätter vilja ha klinkers fogade och kök renoverade och det ringer och pratas hela tiden.
Men jag vill helst gå omkring och säga mu mu mu hela dagen.

Mu mu mu mu mu mu mu mu. Mu mu mu mu mu.

gammal är äldst

Idag är det två år sen min farmor dog. Jag saknar henne mycket mer än jag nånsin trodde att jag skulle göra. Och det känns fortfarande inte som om hon är borta riktigt.
Det är en surrealistisk upplevelse att se någon som är en nära död. Det är bara ett skal, det är inte bara som man säger. Och jag kan inte minnas vad jag tänkte när jag satt där i samma rum som farmor och väntade på de andra. Det var hon och jag. Fast, det var ju bara jag.

Jag vill inte uppleva när mamma dör. Eller J. Eller H eller P. Jag vill verkligen inte det.
Min stora rädsla. Och här är jag ju totalt chanslös.
Mycket har jag kunnat tala - och kommer tala - mig igenom, men här stretar jag emot. Med all kraft och allt jag har.

vad är nytt, katten?

David LaChapelle är i Stockholm. En extraordinär fotograf med fantastiska detaljrika kompositioner och ett alldeles makalöst öga för foto. Vi hade två fotoböcker av honom hemma när jag bodde hos mina föräldrar, och jag tyckte om att titta i dem. De var en märkvärdig och underbar kontrast till svartvita landskapsbilder eller närbildsporträtt - som absolut ej är att ringakta visserligen.
Men kontrasten uppskattas.
Hans foton är en helt annan värld. En låtsasvärld och ibland sagovärld.
Jag vill se hans dokumentär 'Rize'.

Hela Göteborg verkade ha galej eller vara ute och festa igår ikväll.
I våningen under hade de fått Tom Jones-mani och sjöng högt till 'What's new pussycat'.

Fredag:
jag såg H på Ica. Hon som hjälpte mig ur den värsta delen av det djupa hålet, introducerade mig för nya tankebanor, tryckte hårt på närvarandet i stunden (bland annat), det de kallar 'mindfulness'..
Nuförtiden är jag av objektivitet och distans och erfarenhet skeptisk och kritisk till det, men ändå djupt tacksam och rörd av hennes engagemang och förmåga att hjälpa mig så som hon gjorde.
Vi bor nära varandra och det känns skönt att se henne ibland. Att veta att hon är okej. Och i fredags undrar jag om hon inte kände igen mig. Gjorde hon det? Hon mötte min blick, men skulle hon säga hej? Jag gjorde det ju inte.
Det fanns en ödets ironi i att just vi stod bredvid varandra vid godishyllan och fyllde våra påsar, utan att säga ett ord.

Att vara närvarande i varje stund, varje sekund, är otroligt ansträngande. Och kan ha motsatt effekt av att en känsla eskalerar genom att man känner den så ihärdigt.
Överhuvudtaget att bestämma sig för ett "sätt" att vara på kan ju vara förödande. Men kan kanske fylla sitt syfte om det är ett specifikt problem man vill ta itu med. Som då, för några år sen, när jag behövde någon som berättade för mig om ett nytt sätt att tänka.
Men mest av allt vill jag bara söka att vara avslappnad i varje situation. Men ändå inte ignorera mina egna känslor. Det gäller att veta vad man behöver och när..
Jag har sån tillit till att folk förstår vad jag menar och har förståelse för att jag måste vara rak och öppen med mina känslor och tankar. Annars stänger jag in dem i mig och de fyller mig till bredden. Det kan aldrig gå bra, det blir som en vulkan.
Och det som är så tydligt för mig, det som jag har tänkt - när jag väl säger det, glömmer jag kanske bort innebörden lite och vad det faktiskt kan betyda att höra det. Det viktiga blir att lätta på hjärtat bara...
Är det inte då känslan för en annan människa kommer in? Man litar på sin grundkänsla att man tycker om en människa...man litar på varandra och låter saker lösa sig själva. Eller är det den lätta vägen ut?
(jag är knappt begriplig nu va?)


Princip-citat:
- Användt med stor måtta är kaffe onekligen och i de flestas smak en god och behaglig dryck, väl värd att njutas, då det är fest och jul eller då man gjort sig förtjänt däraf!

Hugo Toll 1913

torsdag, april

Idag hittade jag en nyckel som jag inte vet vad den går till.
Alltid lika spännande!
Och den låg i min jackficka på en jacka som jag inte använt sen augusti-september förra året.

Sinnesstämning:
And when I'm tired,
I am so very tired.
And when it's done,
it's like I killed someone.




Idag på spårvagnen såg jag ett alldeles perfekt skapat ansikte. Det var nog personifieringen av vacker. Och det satt på en yngling, en liten slyngel som inte kan varit äldre än sjutton. Men om man tagit bort kropp och bara sett ansiktet - så var det alldeles ålderslöst.
Alldeles exceptionellt fint... Och, jag kan knappt förklara det. Men jag blev alldeles glad av att se honom. Som att jag blev lite hoppfull...
(Varför det?)
Som när man blir glad av att se något fint och vackert. Därför. Antar jag.

(Och här kommer det som jag tycker man läst så många gånger förr - man trånar efter ungdomen! - :
hade jag varit sjutton eller i de krokarna så hade jag varit dödskär i honom. Helt bergsäkert. Upp över öronen.)


Dagens princip-citat:
- Det är i de flesta fallen en skam, en stor skam att vara sjuk och svag. Att man lyckas få en mängd svaga barn att överleva är inget tecken på kulturellt framsteg.

Hugo Toll 1913

mindre måndagstugg

I förrgår funderade jag en liten stund på att ta kort på innehållet i min sop-påse.

Sen gjorde jag inte det ändå.

Men den och dess innehåll verkade så signifikativt för min vardag och mina vanor!
Och jag tänkte på Tobias som just hade skrivit att "jag har sett på bloggar att man fotograferar vad man äter" och "man ska ta lite kort när man är ute och går och filosofisera litegrann över livet" och på annat sätt dokumentera sina dagar... Det är ju the blog-thing to do. Antar jag. Men i brist på Vackra Naturbilder eller Kulinariska Måltider, tänkte jag alltså ta kort på min sop-påse.

Nu berättar jag istället, och i min slaskpåse fanns (om jag nu minns rätt):
- ett bananskal
- ihopknöcklat havrefras-paket
- en slängd smörgås
- en tom kaffepåse
- ett ihopvikt sojamjölkspaket
- kaffesump
- äppleskrott
- en tom skrynklig naturgodis-påse

Att dra det ett steg längre genom att beskriva vad som med stor sannolikhet kunde ha funnits i min sop-påse är väl också rätt blogg-aktigt?
- ett glasspaket hade inte varit oväntat att se
- ett ihopvikt filpaket
- ett ihopvikt juicepaket
Det..är väl vad jag lever på ungefär.

Analys av min musiksmak enligt last.fm:

Inte ett jäkla spår av grunge där!!!
Och vad är det new waviga i min musiksmak?
M försökte få det till att "nuförtiden kallar de väl 'grunge' för 'indie rock'?
Äh. Gör de?







Jag vill bara börja vecka 15 med att vara lite irriterad och småsur. Agiterad.
Och vill tydligen bara kategorisera mig efter musikgenrer och skräp idag.

(Jag skriver vad som helst för att få presentera citat efter citat av Hugo.)
Dagens princip-citat:
(Om bakterier, aktsamhet och skydd);
- "Springa fort nog kan man ju inte ens för hunden, än mindre för vind och väder eller de allestädes närvarande bakterierna. (...) man skall aldrig vara rädd!"

Hugo Toll 1913

jag - en slusk och en jädra slyngel

Det gäller att göra saker i rätt ordning.

Till exempel; om man har diskning, omfattande städning, vikning/instoppande i garderob av tvätt och personlig hygien att bocka av på sin lista är det då inte rätt ordning att börja med att dammsuga. Då måste man nämligen dammsuga runt högarna som ligger på golvet, man yr runt dammet som har lagt sig på alla lediga ytor och de alldeles nytvättade kläderna ligger inte säkra i garderoben utan drabbas av ett sk. dammlager.
En bättre lösning är; tvätt in i garderob, hänga upp övriga kläder, upp-plockande och strukturerande av högar med saker som ligger på fel ställen, diskning, dammning och dammsugning och slutligen en uppfräschning av Självet genom tvagning och övrig hygientillsyn.

Jag själv verkar -även vad gäller det som är absolut bäst för mig personligen - tycka om att göra tvärtom. Nämligen;
1) läsa lite - instoppad i täcket
2) somna i några timmar
3) dammsuga och förstrött plocka upp grejer som ligger på golvet
4) ladda ner ny musik
5) ha besök av en vän
6) sitta framför datorn
7) skjuta upp allt till absolut sista stunden en söndagkväll

Nu har jag - trots att klockan är halv elva - följande att ta itu med:
a) matlåda till imorrn
b) diskning - iallafall en liten ansats till att fixa halva diskberget
c) lägga in min tvätt i garderoben
d) hänga upp övriga kläder på krokarna
e) duscha
f) sova


Dagens princip-citat:
- Vi måste ställa fordringar på oss själfva, och pjosket måste bannlysas med ett förintande hån hvarhelst det visar sig.

Hugo Toll 1913

adderar

På min 'människor-jag-vill-känna'-lista (se : Listor del I) skulle kunna läggas fler namn. I mitt huvud kan människor bli väldigt sympatiska och fantastiska utan att behöva anstränga sig särskilt hårt.
Men jag inser att jag glömt ett viktigt namn. Jonas Hassen Khemiri ska med också.
För den uppmärksamme finns det mönster att hitta.

vackra utsikter, non?

Jag kollar på Kojak. Jag har tittat på TV för första gången på..en månad?
Yoplait-reklamen med en tjej och en kille som är i en sol-ljus lägenhet och killen ligger och rabblar franska ur en bok och tjejen pussar honom och äter yoghurt - den är fin. Jag vill också gå omkring i en ljusdränkt lägenhet med balkong och äta yoghurt och rabbla franska dagen lång. Det är vad jag vill göra.

Några hållplatser bort från mig ligger Bellevue. Förutom att där finns god billig falafel ligger Bellevue Marknad där. Trångt och mycket och yrt där. Men mitt i har de ett litet café och det blandas musik och prat över hela lokalen. På Stallgårdens Marknad som ligger ett par steg därifrån är det lite lugnare, de har fler möbler - färre smågrejer, där finns lite fler designfynd och kanske är det en aning dyrare där också.
I backen ner till marknaderna ligger Moussas Orient-Livs. Jaaaa! Det ska bli mitt nya häng! Det var så fint och stort och de hade så mycket därinne. Det var som lilla Ica Maxi men med trevliga och nya varor och billigare och det härliga brödet! De har det härliga brödet!
Och det ligger bara några hållplatser bort.

På Stallgården gjordes följande fynd:


Hugo Toll 'Hälsovårdens principer'
och Den gamla bondepraktikan.

Mycket speciell läsning. (Se citat nedan).
När jag kommit längre i princip-boken kommer säkerligen ett helt inlägg ägnas åt den... Bara innehållsförteckningen är värd att läsas upp högt.

Nu sköts the good bad-guy i Kojak.
Nu visar de Fame-reklam. Det rycker alltid till i mitt dans-hjärta när de tåspetsdansar och hoppar över den stora salen.

Dagens princip-citat (ett i slutet på varje inlägg från och med idag) :
- "För en pojkes fostran till mod och styrka hör utan tvifvel också att några gånger på allvar få deltaga i ett slagsmål".

Hugo Toll 1913

dra alla över samma cunt

Bo Bylund - fd Arbetsförmedlingschef - är ruskigt lik gubben som körde på mig i höstas. Ruskigt alltså!
Men det är inte han.
Eller så extraknäcker Bosse som bilmeck varannan vecka.


De senaste två veckorna har jag levt i lite av en livs-parentes.
Tråkigt, ledsamt och lite sorgligt - från topp till tå.
Nu är det slut med det.
Och jag slutade min fortnight-coma med en rejäl dos vaccination och en tatuering.
Möjligtvis var det mp3:n som hjälpte till att få mig upprätt igen. Nu är den hos mig!

Listor del I

Jag vill:
' se Shy Child live
' gå på teatern/operan och spelningar mer
' ha en hund (ev. ett annat djur)

Jag älskar nu, men avskydde när jag var liten:
' keso
' oliver
' senap
' inlagda rödbetor

(Kända) människor jag vill bli kompis med -
utan inbördes ordning -
(originallistan var "män jag vill gifta mig alt. samboleva med", därav manlig majoritet) :
' Jack Black
' Emil Jensen
' Daniel Boyacioglu
' Carl-Einar Häckner (men honom har jag egentligen redan förlorat i en match minigolf)

G.L.O - gilla ledig onsdag

Vid tredje försöket lyckades jag och min förbokade tvätt-tid klaffa och vi hade en dejt i uppgång 2A.
Nåväl, jag lyckades pricka in och komma ihåg helt enkelt.
Den har väl mest väntat mig...som tvättstugor gör mest.

Det bor en tjej i A-uppgången. Tidigare bodde hon inne på gården - i B tror jag. Hon står ofta utanför porten och röker. Ibland har hon med sig en bok. Jag misstänker att hon är sjukskriven. Möjligtvis är hon en av de lyckliga som jobbar hemifrån (frilansande skribent??). Men hon är ofta hemma. Och ofta ute och röker alltså.
Hon är också mer shoegaze än någon jag sett på länge. Mitt kategoriserande går på högvarv när jag ser henne. Hon har sin snedlugg med hårspännet, alltid kjolarna och snart kommer hon stå utanför utan sin vinterduffel.
Efter mina två år här känner vi nu igen varandra. Hela mitt första år var jag också hemma på heltid. I början var hon ganska blyg och tittade knappt upp och sa hon nånting uppfattade jag inget ljud utan gissade till mig ett hej av att läsa på läpparna (shoegaze alltså..).
Eller vad fan, blyg kanske hon inte alls är. Bara jävligt ointresserad av sina grannar.
Men jag tycker mig ana att allt eftersom tiden gått har hennes "hej" blivit ljudligare och hon tittar upp med en gång när hon ser mig. Möter mina ögon. Och nu känner vi igen varandra väldigt väl. Och jag får sån lust att hälsa på henne när jag ser henne! Jag tycker det känns så löjligt att gå förbi henne varje gång, jag vill bara säga att "nu har vi sett varandra tillräckligt många gånger, jag heter Caroline och jag bor högst upp i F. Hej."

Övrigt:
vinterjackan är fortfarande garderobsförvisad (jag har varit lite orolig att min frusna kropp ska skallra tills jag tar fram den igen..). Men istället åkte manchester-kavajen fram idag. Den gamla trasan.
Och med en pocketbok i fickan kände jag mig academia completo. Sofisticato.
(Eller tja, en stund iallafall. Det är alldeles för hippt för mig att personifiera mig utefter mina kläder. Ät mina shorts, ungefär.)

PS. Vaccination är inte en kul historia för plånboken.

till mitt tonårsjag

[Coraggio mon coeur]

ensamhetshushållet

Tobias är en av de bästa skribenter jag känner till.
Och då har jag bara läst saker han skrivit här: Kollegiet
Nu har han något nytt projekt på gång: Ensamhetshushåll
Jag är inte sen att följa varje steg. Man får väl se vad som händer liksom...
Men han gör mig så märkligt uppåt och glad i sin livsåskådning.
Jag kan inte riktigt förklara varför. Nån slags hoppfullhet mitt i negativiteten fyller mig.
Det är det enda. Tror jag.

pop.blogg

Det här är ett statement!
(Och även en rungande parentes.)

Nu åker vinterjackan av!
Idag är det 1 april, och vintern åker in i garderoben.
Min gröna jacka - som även vid behov kan brukas som tält - är visserligen varm, men nu sätter jag ner foten!
Och tar på mig vårjackan.

När jag var yngre hade jag en del brevvänner. En som hette David. Jag minns än idag hela hans namn och var han bodde...
Men så har jag också ett ibland plågsamt bra minne.
Det som hänt alldeles nyligen - dvs närminnet - är väl det som glappar. Men ansikten, namn och siffror minns jag alltid. Faktiskt alltid.

En annan brevvän hette Pelin. Hon bodde i Stockholm. Hennes pappa var turk. Det tyckte jag var häftigt.
Jag var nog lite förtjust i både David och Pelin. Ibland tänker jag på dem.
Nu har jag också en brevvän. Fastän det är mail-ledes nu. (Jag saknar de riktiga breven!) Men det är roligt att kunna få svar inom en timme också...
Häromdan skrev jag och min brevvän om att hade det funnits en 'tired look' så hade vi nog varit top-league i den kategorin.
Förmodligen hade vi kunnat få med oss en hel del anhängare också. Som bara genom att visa sig bekänt sig till 'trött är det nya...'-budskapet.
Förmodligen hade det varit en bild på oss på en löpsedel med texten 'Totally Tired!'.
Vi hade brädat varenda wanna-be-tired-jäkel i stan med våra puffy eyes och yviga hår.