vad är nytt, katten?

David LaChapelle är i Stockholm. En extraordinär fotograf med fantastiska detaljrika kompositioner och ett alldeles makalöst öga för foto. Vi hade två fotoböcker av honom hemma när jag bodde hos mina föräldrar, och jag tyckte om att titta i dem. De var en märkvärdig och underbar kontrast till svartvita landskapsbilder eller närbildsporträtt - som absolut ej är att ringakta visserligen.
Men kontrasten uppskattas.
Hans foton är en helt annan värld. En låtsasvärld och ibland sagovärld.
Jag vill se hans dokumentär 'Rize'.

Hela Göteborg verkade ha galej eller vara ute och festa igår ikväll.
I våningen under hade de fått Tom Jones-mani och sjöng högt till 'What's new pussycat'.

Fredag:
jag såg H på Ica. Hon som hjälpte mig ur den värsta delen av det djupa hålet, introducerade mig för nya tankebanor, tryckte hårt på närvarandet i stunden (bland annat), det de kallar 'mindfulness'..
Nuförtiden är jag av objektivitet och distans och erfarenhet skeptisk och kritisk till det, men ändå djupt tacksam och rörd av hennes engagemang och förmåga att hjälpa mig så som hon gjorde.
Vi bor nära varandra och det känns skönt att se henne ibland. Att veta att hon är okej. Och i fredags undrar jag om hon inte kände igen mig. Gjorde hon det? Hon mötte min blick, men skulle hon säga hej? Jag gjorde det ju inte.
Det fanns en ödets ironi i att just vi stod bredvid varandra vid godishyllan och fyllde våra påsar, utan att säga ett ord.

Att vara närvarande i varje stund, varje sekund, är otroligt ansträngande. Och kan ha motsatt effekt av att en känsla eskalerar genom att man känner den så ihärdigt.
Överhuvudtaget att bestämma sig för ett "sätt" att vara på kan ju vara förödande. Men kan kanske fylla sitt syfte om det är ett specifikt problem man vill ta itu med. Som då, för några år sen, när jag behövde någon som berättade för mig om ett nytt sätt att tänka.
Men mest av allt vill jag bara söka att vara avslappnad i varje situation. Men ändå inte ignorera mina egna känslor. Det gäller att veta vad man behöver och när..
Jag har sån tillit till att folk förstår vad jag menar och har förståelse för att jag måste vara rak och öppen med mina känslor och tankar. Annars stänger jag in dem i mig och de fyller mig till bredden. Det kan aldrig gå bra, det blir som en vulkan.
Och det som är så tydligt för mig, det som jag har tänkt - när jag väl säger det, glömmer jag kanske bort innebörden lite och vad det faktiskt kan betyda att höra det. Det viktiga blir att lätta på hjärtat bara...
Är det inte då känslan för en annan människa kommer in? Man litar på sin grundkänsla att man tycker om en människa...man litar på varandra och låter saker lösa sig själva. Eller är det den lätta vägen ut?
(jag är knappt begriplig nu va?)


Princip-citat:
- Användt med stor måtta är kaffe onekligen och i de flestas smak en god och behaglig dryck, väl värd att njutas, då det är fest och jul eller då man gjort sig förtjänt däraf!

Hugo Toll 1913