OFF WITH MY HEAD!

Den hektiska förra veckan är slut. Den slutade i le sommeil grotesque! Banne mig om jag inte sov fler timmar än jag var vaken i söndags.

Jag hann med ett besök hos frisörsalongen.
Plus är att håret är kortare, minus är väl att håret är kortare än jag trodde det skulle bli. Min frisörska var sjuk, och jag kanske borde väntat på att hon blev frisk igen. Nu fick jag en annan frisörska istället.
Och jag ser väl ut lite som en Bergen-Belsen-fånge på skallen.
Det tussiga tunna.
Fast utan svält-magerheten.

Så innan jag fortsatte dagen på andra ställen, skrek jag befallande till mina underdåniga tjänare (som jag hade med mig):
- OFF WITH THEIR HEADS!!!! -
och gjorde en pekande rörelse mot frisörskorna.
Sen gick jag ut på gatan.


Idag glädjer mig:



I'm the darkness in the light
I'm the leftness in the right
I'm the rightness in the wrong
I'm the shortness in the long
I'm the goodness in the bad
I'm the saneness in the mad
I'm the sadness in the joy
I'm the gin in the gin-soaked boy




4ever Arr.Dev. Jag älskar dig.

that's a face for ya!

Poppar upp på min hotmail-front-sida:

Har du också undrat över hur kändisarna skulle se ut om de såg ut som freaks?

Nej.
Vem är det som funderar på hur 'kändisarna' skulle se ut med röda prickar i ansiktet, eller ett tandlöst leende???!!!
Vilka är dessa människor?


Och är inte 'kändisarna' tillräckligt freakiga ändå...?

Übrigens:
jag vill ha tillbaka min mp3-spelare!!! Jag har längtat så länge nu. Och jag har så mycket musik jag vill lyssna på på väg till jobbet.
Jag orkar inte lyssna på Svenne Banans Volvo-historier, Peter from India som jobbar på Astra eller Lyxiga Lisa som 'unnar sig' something special när helgen närmar sig.
Ge mig iAudio!!!

everything counts

Skrivandet föder mer skrivande.
Men ger också ett behov av att skriva om allt möjligt trivialt, minsta lilla tanke eller sak som händer.
En fälla jag inte vill falla i.
(Jag har redan dött den stora bloggdöden en gång).
(Och med det sagt; jag får ju skriva vad jag fasiken jag själv behagar. Men vill hålla mig på hyfsat rätt sida om det jag kan stå för.)

Jag har haft en nostalgidag. Tittat i gamla fotoalbum. Tänkt på gamla vänner. Sörjt lite. Tänkt över mina misstag lite. Glatt mig åt goda tider och händelser.
Framförallt tänker jag nu på A - medan jag lyssnar på Everything counts (live) minns jag när vi var i Köpenhamn på konserten. Det är en historia och en relation oss emellan som är så svår att förklara. Och väldigt fylld med glädje och kärlek. Jag känner mig väldigt kluven mellan de goda minnena och de senaste årens grusiga känslor och situationer.
Jag vill ta bort gruset och börja om från början.



Titta särskilt på Andrews spensliga gungande kropp och avklippta skjorta (!), Martins behov av att visa sin överkropp (som vanligt!) och Daves blonderade hår (!).
Höj volymen ordentligt. Låten är inte värd nånting annat.

kontroll

Varför måste Beyoncé och de andra..va hettere...va hettere...damn! nu måste jag kolla upp vad gruppen heter. Destiny's Child!

Igen:

Varför måste Beyoncé och de andra Childsen sjunga så hiskeligt fort och vibrera på rösten så?
Tacka vet jag en Dave Gahan. Eller varför inte Ian Curtis. Eller fasiken, ge mig Judith i Wir Sind Helden.

R.E.M. har tydligen släppt en ny skiva - och nyskapat sig med debutanters lusta och gnista - och tydligen försökt göra den punkigare och rivigare än nånsin.

Hit ska jag:

Berit, Jens och jag

Jens;
Jag har två bröder. Nu ska jag skriva om den ena.
Eller citera mina ord om honom.

Först, en prolog: vår mor ringde till honom på måndag eftermiddag. Inget svar.
Kvällstid, samma - inget svar.
Och här måste man veta att min bror bor långt ute på vischan mittemellan Lund och Malmö. Han har isiga, slingriga vägar och platta slätter som grannar. Man kan stå rätt bra länge därute i ett dike i en bil utan att någon kör förbi och kan hjälpa till...
Tisdag kväll - nej, inget svar.

Jag är liksom orolig för honom mer eller mindre jämt. (Jag är jämt ganska orolig för mina syskon och min mamma. Minnet av en förlust är som sagt föraningen om nästa...)
Men med J är det speciellt. Det finns ingen jag känner sån gränslös kärlek för.

["- ...han är det bästa jag vet. och han bor långt bort. och han bor ute på vischan som man måste köra långa slingriga vägar för att komma till.. och jag skulle dö om nåt hände med honom.
mm... nej. han har väl inte varit överdrivet varken beskyddande eller ömsint. men han är den bästa som finns. (nu blev jag lite mållös och vet inte hur jag ska förklara det...)
- men berätta om din bror,
vadan all denna kärlek?
- ...han är bäzt. han och jag är så lika och på så samma nivå och förstår varandra exakt precis och är varandras syskon och jämlikar och jag märker att jag påverkar honom på ett så positivt sätt och det är på något sätt så mycket värt, för han är ganska stängd annars och... han bryr sig så mycket om vem jag är och om mig. och. när jag var yngre ville jag bo eller bo granne med honom så att vi alltid skulle vara nära varandra."]

Och för övrigt stod han bara på en stege och målade i taket när han inte svarade i telefon.
Han är okej. Även denna gången. Trots snöstorm.

Jag (gillar);
fantastiska smaker:
- pesto gjord på kronärtskockor
- torkade jordgubbar

Och så Berit:

bok-blogg II - easter-special!

Det vill inte sluta snöa.

Inatt när jag inte kunde sova läste jag ut tre böcker.
Wijkmark - Stundande natten
de Saint-Exupéry - Lille prinsen
Barker - Familjen Brontë - en brevbiografi

Alla tre vackra, innehållsrika, och sorgsna böcker.
Familjen Brontë (...) är en hyllning till brevskrivandet, och en fantastisk skatt, måste jag nog påstå. Och med brevskrivande menar jag då det Äkta brevskrivandet - när mail, telefon eller sms inte ens finns i skrivarens tankevärld. En fin inblick i dåtiden.
Lille prinsen och Stundande natten borde finnas hos alla. Nog sagt om det.

Som följd av läs-maraton lämnades jag med om möjligt ännu mer melankoli än innan jag började läsa.
Men vackert stämningsfylld ändå.

Min söndag spenderades i huvudsak i följande läge (tossing & turning):

Min sinnesstämning (fussing & fighting) beskrivs bäst på följande sätt:

Dagen idag har för övrigt spenderats på ungefär likartat sätt.

(Inte särskilt upplyftande. Det ber jag om ursäkt för. Till mig själv främst.)

uppsäg

Igår var alldeles fruktansvärt.
Och jag har spenderat natten med att drömma om att jag och Sahara Hotnights framfört nån slags musikal.
Hemskt, alltså.

Jag, P och H satte oss ner för att tala om strukturer och rutiner på företaget.
Hur ska vi optimera och effektivisera? Hur fixar vi företagets framtid? Typ.
Och under denna halvtimmen bankar mitt hjärta utanpå tröjan och jag funderar på hur jag ska flika in att jag vill säga upp mig.
"Mmm", "ja just det" - är nog allt jag bidrar med vad gäller framtiden under den här stunden.
Sen försöker jag göra en lugn och naturlig (?) övergång och säger att "allt detta är ju jättebra. Och behövligt. Men leder in mig på vad jag vill prata med er om... Jag vill säga upp mig".

Tydligen chockerar jag ordentligt.

"Åh fan. Åh fan."
Är allt H kan säga.
Och sen:
"men..varför?"

Och vi talar och talar och vi är ärliga och öppna med allt. Jag överväldigas av dessa 35+ares tal om känslor och tankar. Dessa 'grabbar'.

Nu: vi har skjutit upp beslutet om uppsägningen. Vi ska fundera på det under påsken.
Men det som lever kvar idag är hur chockade de blev och hur det känns som jag gått bakom ryggen på dem.
Det är en jättekonstig känsla att formellt 'ansöka om uppsägning' hos sin bror. Och se på hans ansikte att han undrar vad fasiken som just hände.

sorg ;

- minnet av en förlust är föraningen om nästa.

andra människor

Idag sa J till mig att jag var snygg i håret. "Har du gjort nåt med det?"
Nej.
Det var snällt och förvånande. Jag har ju tant-frisyr nu...






Till jobbet: tog spårvagnen - tog en till spårvagn - tog bussen - framme.

Från jobbet: tog bussen. Fullt. Överfullt. Jag satte mig precis efter de första sätena där det brukar stå backar med tidningar, där det är som en liten plattform som man kan ställa tex väskor på. Där satte jag mig. Mittemot mig tre afrikaner. Jobbade på Astra Zeneca. Deras ljudliga obegripliga samtal hördes. Deras kluckande skratt och rop följde mig när vi hade gått av bussen men gått åt olika håll. Jäklar vilket ljud de förde!
Underbart.
Jag togs tillbaka till afrikanska städer, arabiska rop och skratt som kommer långt nerifrån magen. Och åh vad jag längtade utomlands.
Tur att jag är på väg då.
Tog sen spårvagnen. Inte lika fullt. Men ändå så att en dam knödde ner sig bredvid mig. Jag flyttade mina ben, drog ihop mig lite extra och riktade mig inåt, bortåt, mot fönstret. Först när jag gick av såg jag att det var en transa som slagit sig ner bredvid mig. Jag blev lite orolig att han/hon trodde att jag flyttat mig och vänt mig bort av en annan anledning än den faktiska.
Byte - ny spårvagn. En kille sitter och stirrar in folk som går på och går av och jag undrar vad han tänker. Sen går han av. Och antagligen stirrar jag också.

Jag gillar:

bok-blogg del I

Jag läser mycket. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg är jag ibland lite av en boksnobb. Jag ratar kallt och fnysande allt som höjs till skyarna av någon annan anledning än att språket är underbart och/eller berättelsen är fantastisk (gud vad jag ljuger nu. Jag är precis lika författar-nyfiken som den nästa, och kan köpa en bok enbart för att den som skrivit den intresserar mig).

Men -

jag har preferenser, och eftersom jag inte gillar kategoriseringar - för de faller alltid på eget grepp någonstans i ledet - så nöjer jag mig med att säga vad jag gillar, och inte det motsatta. Det blir liksom så mycket mer positivt då också.

Jag har en lista med böcker som jag vill läsa. Den har jag för att jag inte ska glömma bort intressanta titlar som fladdrar förbi (när man minst anar det), men också för att skriva upp boktips som jag fått - som också är intressanta titlar som fladdrar förbi. När jag läst en bok så markerar jag den med röd text. Mycket pedagogiskt.

Ett par böcker jag nyligen läst och uppskattar enormt:
- Stolthet och fördom; Jane Austen
- Vindens skugga; Carlos Ruiz Zafón

Men förtjusningen ligger ju i böckerna jag än inte läst. Jag har gjort nätbokhandelsräd två gånger den senaste månaden. Och idag fick jag tag i 'Lille prinsen'! Lycka! Sista exemplaret i butiken!

För mig att läsa (och dig att sucka av o-intresse över min ljuvliga boklista):
- Jane Eyre; Charlotte Brontë
- Främlingen på Wildfell Hall; Anne Brontë
- Den moderna döden och
- Stundande natten; Carl-Henning Wijmark
- Mästaren och Margarita; Michail Bulgakov
- Valfrändskap; Johann Wolfgang von Goethe
- Förnuft och känsla; Jane Austen
- Anteckningar från döda huset; Fjodor Dosotjevskij

Jag antar att jag är en bra bit ner i 1800-tals-författar-träsket.
Men det känns alldeles utmärkt. Jag vill inte ha något annat.

i'd rather dance than talk with you

Hela veckan är ju fullkomligt galen.. Den var det från början, men har blivit det ännu mer pga dessa två:
Real life size. Det är coolt faktiskt.

Jag inser - och gjorde det ytterligare en gång idag - att jag inte är gjord för, inte bör och inte ska jobba 8-17 måndag-fredag. Den jobb- och vardagsrutinen är inte för mig. Jag känner mig så instängd. Redan nu när jag bara jobbar tre dagar i veckan och har gott om tid på mig för annat, så känns det som dagarna bara rinner ifrån mig.
Jag är jättestressad från tid till tid, och är otålig över saker - jag kan inte vänta på sådant som jag vet ska hända, och jag vill bara påskynda.

Så idag blev det alltså tydligt för mig igen.

Jag kan ta rast när jag vill, och vid kvart i fyra gjorde jag det.
Hämtade V - som skulle köpa en liten dammsugare i Kållered - vid Mölndals station.
Var borta i en timme och fick visserligen bara träffa V en väldigt kort stund, men vi fick säga hej, jag fick lite energi för ytterligare en stund på jobbet och V fick skjuts fram och tillbaka från spårvagnen.
I allmänhet är jag inte för 8 timmars arbetsdag, men med flextid, fria raster och eget ansvar över sina åtta timmar så är det helt okej.

Men framöver vill jag ju härska över tiden helt själv helst!

(Jag ber lite om ursäkt för den något mystiska emo-indie-rubriken, men den länkar till en bra låt med ett bra band som har gjort andra bra låtar. Därför.
Att jag har en förkärlek för mystiska emo-indie-budskap från min tid som tonåring och som jag gärna stal från låtar är en annan historia... Allt är alltid öppet för tolkningar.)

1 å 1 är 2

Natten till idag blev min bror trebarnspappa.
Min mamma fördubblade sin barnbarnsskara från två till fyra.
En flicka och en pojke och jag längtar efter att få träffa dem!

le boxeur et la coincidence

I fredags berättade E att hon hade köpt en boxsäck och ett par boxhandskar.

Igår råkade jag blippa fram en film på tv som handlade om en boxare. En spansk film för övrigt.

Idag köpte jag en egen boxsäck+handskar, eftersom det var en sån bra idé E hade.

Idag alldeles nyss zappade jag fram ytterligare en film om en boxare. Denna gången en fransk.

Imorgon är det nog dags att boxas lite.

om grymhet

Jag har köpt en boxsäck och boxhandskar.

Övrigt: mitt försök att se så grym ut som jag bara kunde lyckades inte riktigt. Slutsatsen är väl att jag inte har speciellt stor koll över mitt anletes uttryck och vet inte alls hur jag ser ut i den ena eller andra situationen.
Fan vad läskigt det är att inte riktigt veta hur man själv ser ut egentligen.

gammelkärlek

Det är något alldeles speciellt med stämningen på vissa - de allra flesta - bibliotek. Jag har inte varit på överdrivet många, men var igår kväll på Lundby bibliotek ute på Hisingen. En byggnad som jag inte visste fanns, aldrig sett och som förvånade mig eftersom det var ett sånt stort och välfyllt bibliotek.
Jag gick visserligen igenom hyllraderna med böcker utan att lyfta mer än en bok och läsa på baksidan, men jag tyckte om atmosfären. En sån där som gör att jag vill sätta mig i en av fåtöljerna och dra en fem-sex stycken bokhyllor till en liten cirkel runt mig och börja plocka böckerna och läsa. När jag vill ha en ny bok behöver jag som mest resa mig lite, kanske sträcka på mig, men förhoppningsvis bara sticka ut handen och ta en.

Jag var på biblioteket för att gå på ett seminarium med Åke Mokvist, författare till böckerna om De Ovanliga. En av männen han hade haft kontakt med hade sagt att man borde aldrig bo i en bostad större än 7 kvm, för man ska kunna sitta i mitten av sitt rum och nå allting som finns runtomkring en. Samma man hade på ålderns höst tvingats flytta till ett rum på ett ålderdomshem, men rummet hade varit för stort så han flyttade tillbaka till sin lya igen.
Åke själv är en bra fotograf och fotografierna är också det vackraste i berättelserna. De berättar - som vanligt är vad gäller bra foton - sina egna historier. Åke själv är liten, satt och har stort, vitt tomteskägg. Jag kom först in i salen och var förväntansfull och frågade om jag fick sätta mig. Det fick jag. Jag borde ju tagit en av de främsta platserna för att kunna se bäst, men ville inte vara framfusig, och inte heller stressa Åke där han stod och pillade med dator och sladdar. Mycket riktigt fick gamlingarna problem med tekniken sen när föreläsningen skulle börja. Det tog en liten tid, "någon som är bra på sånt här?" frågade bibliotikarien. Stentyst i den välfyllda salen. Men till slut ordnade det sig och Åke slapp skrika sig igenom de två timmar han pratade.
Han talade med säkerhet men verkade blygsam i sitt sätt, med händerna i fickorna i princip hela tiden sa han också att han nuförtiden mycket hellre umgås med dem man kan kalla lite "ovanligare", "det är inte lika kul att prata med vanliga folk längre" sa han. Mycket modigt att åka landet runt och föreläsa då, tycker jag.

De allra flesta personer som presenterades i seminariet var äldre, över 80. Många hade gått bort senaste åren, en del riktigt tragiskt som i bränder eller frusit ihjäl.
För vissa hade deras allra käraste ägodelar, hus eller kärlekar försvunnit för dem, och då verkar döden ha varit en lättnad.
Det är besynnerligt hur vissa i en situation av förlust eller sorg bara bestämmer sig för att ge upp och dö. De bara lägger sig ner, säger till sin själ och sitt hjärta att nu får det vara nog, och så somnar de in. Besynnerligt, skrämmande. Och en liten trygghet också.

Men, jag skulle egentligen bara säga hur förtjust jag är i gamla människor!
De är de överlägset bästa människorna som man kan föra samtal med och umgås med.
Deras små vanor och seder och sätt..!
Gamla människor gör mig alldeles varm och glad. Det kan kanske låta fånigt...men vet man hur det känns, så vet man vad jag menar.

mina första skivor

Orup är bara en liten bildbonus, trots att de införskaffades
vid senare tillfälle än produktionsår.

to kill a mockingbird

Lite pissed off, som en snygg punktjej uttryckte det som.

Jag blir faktiskt lite pissed off bara av att tänka på vissa grejer.
För mig kommer ofta reaktionen i efterhand, när jag fått lite tid att tänka igenom vad som hänt eller sagts.

Jag förbereder mig för att vara en jobbig och grinig kund imorgon när jag ska försöka få tillbaka min trasiga mp3-spelare, som verkar ha tagits gisslan av företaget som skulle laga den.
Det var 6 veckor sen jag skickade in den. Hör jag inte av dem imorrn, efter att ha fått ett löfte förra veckan om att få den denna veckan, så hör jag av mig igen.
Förra gången jag talat med dem skakade och darrade jag av ilska och rättvisekänslor..över min lilla tekniska pryl bara. Men också över att jag ens var i den situationen, jag vill inte vara grinig och kall och hård och sätta ultimatum där jag nämner Allmänna reklamationsnämnden och lagar hit och lagar dit. Speciellt när det bara rör en liten mp3-spelare. Jag sitter inte i fängelse i ett främmande land utan möjlighet till rättegång eller kontakt med omvärlden. Det finns det andra som gör istället.

Något annat: människor som verkar anta och förutsätta att de vet vad jag tänker, tror och känner gör mig irriterad. För deras beteende mot mig blir alltså ibland en aning obegripligt då de inte hört sig för, frågat mig vad som är grejen egentligen.. Jag får istället analysera och själv anta vad som försigått i deras huvuden, och till slut kanske det ändå blir jag som får ta upp en fråga som från början inte ens var en fråga.
Jag gillar kort sagt inte när människor tror att de känner mig. Speciellt när de inte gör det.

(Förresten gillar jag inte när folk ljuger heller. Eller när de kommer med våldsamt genomskinliga ursäkter...
Också där gäller att Säga Vad Som Är Grejen. Ibland tror jag att ärlighet varar längst och är det bästa. I alla lägen. (ibland inte.) )

Übrigens: idag har jag nästan gjort något förbjudet. Som man kanske inte får göra och helst inte tala om, om man som jag hävdar att man älskar litteratur och ser ett ibland ovärderligt värde i vissa böcker.
Och med ett fnys hävdar att man aldrig skulle köpa en bok i en kiosk.
(Jag är en boksnobb. Är jag den enda?)
Så - jag köpte alltså en av GT:s bok-erbjudanden. Som man "får" om man köper en kvällstidning, som ingår i deras kampanj eller vad det är, att ge "den vanlige Svensson" möjlighet att läsa "de äkta klassikerna"!
Men det var Harper Lees 'To kill a mockingbird'. Och jag har letat efter den! Jag hittar den inte på svenska nånstans. Senast igår tittade jag på Adlibris.
Och idag på Pressbyrån, står den där och lutar sig mot "Charlotte Perrelli: Hur jag gick ner 8 kg på 3 månader!".
Jag handlade lite mat.
Och sen: jag grabbade tag i den gröna inplastade boken som för just denna kampanjen blivit enhetligt nydesignad med alla andra "klassiker".
Men jag tog inte kvällstidningen! Aldrig i mitt liv! Bara boken.
Det var bara boken jag ville ha. Nu ska jag avkläda den sitt gröna omslag och låtsas som om jag absolut inte vet vart den kommer ifrån. Expressen eller GT har aldrig haft med den att göra...

what's cookin' ?

JÄTTEGODA GREJER

<-- lussebullar + rabarberbullar




picknick Gotland

- café annorlunda i östra skåne

- senast i raden - citronpaj

tigern

min mage kurrar ständigt.
det är dag nu, men jag skulle hellre vilja att det var natt.

ju mer jag har sagt högt att jag vill säga upp mig, desto mer sant blir det. och jag vaknar med formuleringarna på tungan och i tankarna. är det idag jag ska prata med P & H...?
jag känner mig precis som jag gjorde när jag var tjugo. fullkomligt luddig och omkringflytande. det är inte en upplyftande känsla eller tanke, av någon anledning.

även fast mentaliteten bland de i min generation i stort går ut på att "utbildning är inte det viktigaste!", "du får slacka runt hela ditt liv om du vill..gör det!" och "arbetserfarenheten är inte lika stor och viktig som livserfarenheten som du kan få genom resor, möten och många olika jobb". trots detta, så känner jag vibbarna av att ett liv - mitt liv - där jag just nu väljer att jobba här, jobba där, osäkert söka runt, "kanske resa i vår", "kanske plugga i höst" och inte veta mer än från halvår till halvår...månad till månad ibland; det sättet och beteendet bemöts med osäkerhet och är som ett minus vad gäller mig. det är ett minus på min lista.
tryggheten av en utbildad, arbetande person finns inte hos mig. och o-tryggheten är ett stort minus. man möter människor, och ofrivilligt eller frivilligt ligger framtiden i tankarna, och vid en bedömning av någon - mig - ligger mitt kringflackande liv mig till last.
"men om du inte är yrkesutbildad, hur ska du då kunna försörja dig själv? och eventuellt en familj?"

det ligger så jäkla ingrott i uppväxten och samhället att man kan säga vad man vill - men tryggheten man känner av att möta någon som säger "jag håller på att utbilda mig till....." slår alla hippie-tankar och frihetstal. känslan av att den personen är åtminstone lite säker i sig själv och en lättnad av att han eller hon har "hittat rätt" sprider sig... att han eller hon bestämt sig.
"gud vad skönt att du utbildar dig. vilken trygghet! någon att lita på!"
en svensk tiger?