everything counts

Skrivandet föder mer skrivande.
Men ger också ett behov av att skriva om allt möjligt trivialt, minsta lilla tanke eller sak som händer.
En fälla jag inte vill falla i.
(Jag har redan dött den stora bloggdöden en gång).
(Och med det sagt; jag får ju skriva vad jag fasiken jag själv behagar. Men vill hålla mig på hyfsat rätt sida om det jag kan stå för.)

Jag har haft en nostalgidag. Tittat i gamla fotoalbum. Tänkt på gamla vänner. Sörjt lite. Tänkt över mina misstag lite. Glatt mig åt goda tider och händelser.
Framförallt tänker jag nu på A - medan jag lyssnar på Everything counts (live) minns jag när vi var i Köpenhamn på konserten. Det är en historia och en relation oss emellan som är så svår att förklara. Och väldigt fylld med glädje och kärlek. Jag känner mig väldigt kluven mellan de goda minnena och de senaste årens grusiga känslor och situationer.
Jag vill ta bort gruset och börja om från början.



Titta särskilt på Andrews spensliga gungande kropp och avklippta skjorta (!), Martins behov av att visa sin överkropp (som vanligt!) och Daves blonderade hår (!).
Höj volymen ordentligt. Låten är inte värd nånting annat.