tigern

min mage kurrar ständigt.
det är dag nu, men jag skulle hellre vilja att det var natt.

ju mer jag har sagt högt att jag vill säga upp mig, desto mer sant blir det. och jag vaknar med formuleringarna på tungan och i tankarna. är det idag jag ska prata med P & H...?
jag känner mig precis som jag gjorde när jag var tjugo. fullkomligt luddig och omkringflytande. det är inte en upplyftande känsla eller tanke, av någon anledning.

även fast mentaliteten bland de i min generation i stort går ut på att "utbildning är inte det viktigaste!", "du får slacka runt hela ditt liv om du vill..gör det!" och "arbetserfarenheten är inte lika stor och viktig som livserfarenheten som du kan få genom resor, möten och många olika jobb". trots detta, så känner jag vibbarna av att ett liv - mitt liv - där jag just nu väljer att jobba här, jobba där, osäkert söka runt, "kanske resa i vår", "kanske plugga i höst" och inte veta mer än från halvår till halvår...månad till månad ibland; det sättet och beteendet bemöts med osäkerhet och är som ett minus vad gäller mig. det är ett minus på min lista.
tryggheten av en utbildad, arbetande person finns inte hos mig. och o-tryggheten är ett stort minus. man möter människor, och ofrivilligt eller frivilligt ligger framtiden i tankarna, och vid en bedömning av någon - mig - ligger mitt kringflackande liv mig till last.
"men om du inte är yrkesutbildad, hur ska du då kunna försörja dig själv? och eventuellt en familj?"

det ligger så jäkla ingrott i uppväxten och samhället att man kan säga vad man vill - men tryggheten man känner av att möta någon som säger "jag håller på att utbilda mig till....." slår alla hippie-tankar och frihetstal. känslan av att den personen är åtminstone lite säker i sig själv och en lättnad av att han eller hon har "hittat rätt" sprider sig... att han eller hon bestämt sig.
"gud vad skönt att du utbildar dig. vilken trygghet! någon att lita på!"
en svensk tiger?