Berit, Jens och jag

Jens;
Jag har två bröder. Nu ska jag skriva om den ena.
Eller citera mina ord om honom.

Först, en prolog: vår mor ringde till honom på måndag eftermiddag. Inget svar.
Kvällstid, samma - inget svar.
Och här måste man veta att min bror bor långt ute på vischan mittemellan Lund och Malmö. Han har isiga, slingriga vägar och platta slätter som grannar. Man kan stå rätt bra länge därute i ett dike i en bil utan att någon kör förbi och kan hjälpa till...
Tisdag kväll - nej, inget svar.

Jag är liksom orolig för honom mer eller mindre jämt. (Jag är jämt ganska orolig för mina syskon och min mamma. Minnet av en förlust är som sagt föraningen om nästa...)
Men med J är det speciellt. Det finns ingen jag känner sån gränslös kärlek för.

["- ...han är det bästa jag vet. och han bor långt bort. och han bor ute på vischan som man måste köra långa slingriga vägar för att komma till.. och jag skulle dö om nåt hände med honom.
mm... nej. han har väl inte varit överdrivet varken beskyddande eller ömsint. men han är den bästa som finns. (nu blev jag lite mållös och vet inte hur jag ska förklara det...)
- men berätta om din bror,
vadan all denna kärlek?
- ...han är bäzt. han och jag är så lika och på så samma nivå och förstår varandra exakt precis och är varandras syskon och jämlikar och jag märker att jag påverkar honom på ett så positivt sätt och det är på något sätt så mycket värt, för han är ganska stängd annars och... han bryr sig så mycket om vem jag är och om mig. och. när jag var yngre ville jag bo eller bo granne med honom så att vi alltid skulle vara nära varandra."]

Och för övrigt stod han bara på en stege och målade i taket när han inte svarade i telefon.
Han är okej. Även denna gången. Trots snöstorm.

Jag (gillar);
fantastiska smaker:
- pesto gjord på kronärtskockor
- torkade jordgubbar

Och så Berit: