uppsäg

Igår var alldeles fruktansvärt.
Och jag har spenderat natten med att drömma om att jag och Sahara Hotnights framfört nån slags musikal.
Hemskt, alltså.

Jag, P och H satte oss ner för att tala om strukturer och rutiner på företaget.
Hur ska vi optimera och effektivisera? Hur fixar vi företagets framtid? Typ.
Och under denna halvtimmen bankar mitt hjärta utanpå tröjan och jag funderar på hur jag ska flika in att jag vill säga upp mig.
"Mmm", "ja just det" - är nog allt jag bidrar med vad gäller framtiden under den här stunden.
Sen försöker jag göra en lugn och naturlig (?) övergång och säger att "allt detta är ju jättebra. Och behövligt. Men leder in mig på vad jag vill prata med er om... Jag vill säga upp mig".

Tydligen chockerar jag ordentligt.

"Åh fan. Åh fan."
Är allt H kan säga.
Och sen:
"men..varför?"

Och vi talar och talar och vi är ärliga och öppna med allt. Jag överväldigas av dessa 35+ares tal om känslor och tankar. Dessa 'grabbar'.

Nu: vi har skjutit upp beslutet om uppsägningen. Vi ska fundera på det under påsken.
Men det som lever kvar idag är hur chockade de blev och hur det känns som jag gått bakom ryggen på dem.
Det är en jättekonstig känsla att formellt 'ansöka om uppsägning' hos sin bror. Och se på hans ansikte att han undrar vad fasiken som just hände.