en lång, en kort

Det börjar med att jag vaknar 8.49. Mitt tåg gick 8.42.
Det är till att bli klarvaken jäkligt fort, och att betala 844 kr för en ny biljett.

Jag är uppfylld och i tankarna kring Dark Knight som jag såg igår kväll.
Det är omöjligt att i samband med detta inte ägna Heath Ledger några extra tankar.
Det leder också till tankar på varför vissa måste dö så tidigt.
Men inga existensiella funderingar eller förklaringar här. Inte heller tänker jag skriva att det är orättvist. Att hävda att något som redan inträffat och är oåterkalleligt är orättvist, är som att lägga fälleben för sörjandet.
Men, det är sorgligt.

På tåget är jag varm och uppe i varv. Jag har överflödig energi att göra av med och skulle mest vilja springa mig trött. Men jag måste sitta stilla på ett tåg i drygt tre timmar. Så energin mest ligger där och pyr, bubblar. Gör mig närvarande och med i varje stund. Jag tänker tusen tankar i sekunden. Ser allt. Hör allt. Lyssnar bara på musiken som är högljudd och skrikig. Uppmärksammar allt - tågvärdens smala uppenbarelse och hans platta lilla rumpa, hur han omsorgsfullt gör hål i allas biljetter. Han är inte snabb, och inte slarvig. Han ser sig omkring, tar sin tid, säger tack, och sen går han vidare.
Ser killen snett mittemot mig som solat för länge med solglasögonen på, hur han hämtar gratiskaffe längst bort i vagnen. Man får det om man åker 1a klass.
Jag vill också utnyttja gratiserbjudandet. Trots min överskottsenergi.

Och så fortsätter det.
När jag kommer fram till Centralen i Stockholm är jag jättetrött.

Senare träffar jag en fin ung man iklädd svart kavaj och 60kronors-skor från Kina.
Det har varit många fina möten de senaste dagarna. Bra. Lite vänliga själar behövs.

ropen skalla - hjälm åt alla!

Jag trampar till jobbet, och jag trampar hem från jobbet. Två dagar i veckan. Fyra mil vill jag tillägga, en mil en väg - jag är rätt nöjd.

Jag cyklar bakom en herre i tunn sommarskjorta, han nöjes-cyklar och har inte hjälm på sig.
Vid ett rödljus gör han plötsligt en u-sväng mitt på cykelbanan och jag får snabbt hoppa av cykeln för att vi inte ska krocka.
- Hoppsan hoppsan, där borde du tittat...ordentligt!, säger jag.
Ibland hoppar såna där fraser ut ur min mun helt utan att jag kan kontrollera det.
Jag blev Redigbyxan.
- Ja, det borde jag... ho ho, svarade han.
Och det var ju tur att han höll med mig.

Men jag stod där i min hjälm, lite fundersam över vad jag just sagt, och hade jag velat öka på cykelhjälms-präktigheten kunde jag skanderat med näven höjd i luften:
- ANVÄND HJÄLM!
Och sen hade jag mumlat 'gubbstrutt' när vi cyklade vidare åt olika håll.
Men det gjorde jag alltså inte. Det fick räcka med att han fick en liten tillsägelse.

Jag känner mig väldigt gammal och som om jag vore en småsint tant när såna där präktiga små meningar slinter ur mig. Och det händer ofta när jag framför ett fordon - cykel eller bil, ibland också när jag går. Det kan vara att någon går på cykelbanan och jag kan höra mig själv sucka högt över det, eller om en bil skiter i att stanna vid ett obevakat övergångsställe... Såna små saker. Som om det var det viktigaste i världen. I trafiken kommer alltså min redighet fram. Och det verkar gälla för många människor.
Men man vill försvara de beslut man tar i trafiken och är på något sätt ständigt på vakt. Man tycker inte om att bli tillsagd och speciellt inte i förbifarten av någon man inte känner. Då åker försvarsmekanismen på.


En parentes är att det krävdes en cykelolycka för att jag skulle skaffa cykelhjälm.
Så präktigheten kanske är mycket längre bort än jag tror ändå.

Herbert, inte Albert-och-Herbert-Herbert

Herbert Grönemeyer, född 1956 i Göttingen, Tyskland.
Medverkade som Lieutenant Werner i Das Boot från 1981.
Sen övergick han till sin musikkarriär som verkar ha intresserat honom betydligt mer. Den gick så bra att han nu av vissa benämns som "Tysklands Bruce Springsteen", och hans album har alltid legat i topp på försäljningslistan i Tyskland.
Han slutade inte skådespela dock, utan kunde senast ses i en biroll i "Control" av Anton Corbijn.
Men tänk om han inte hade gjort den där första film-insatsen... Man kan säga att han red på Das Boot-vågen, åtminstone i början...

Dagens dragning ur kändis-tombolan eller Vetskap man inte hade, men nu har

Mina ögonbryn ser annorlunda ut i spegeln på morgonen. Har de blivit tätare? Varför är mina ögonbryn annorlunda?
Som vanligt är det ett ärende, ett uppbokat möte, som får mig att städa lägenheten lite halvhafsigt idag. Som vanligt kommer jag på en anledning att skita i disken - det är inget diskberg. Står man inne i rummet blickande mot köket och sitter på huk i samma höjd som diskbänken så ser man inte ens disken.
Jag glömmer att köpa diskborste i affären - jag visste att det var nåt.
Jag gråter lite sista timmen av Das Boot. Men filmen är egentligen bara en ursäkt.
Om en dryg vecka ska jag på begravning. Då blir det mer grin. Det blir det alltid.
Jag svär lite inombords över usla tv-program, såsom Tori & Dean inn love (tror jag den heter) och undrar var alla pengar kommer ifrån. Var kommer de ifrån? Varför finns de på alla fel ställen?
Sen snusar jag lite och skriver ner en låtlista till min brors blandskiva. Njuter av Kings of Convenience.
Inte särskilt aktivt och engagerat funderar jag över studerandet i höst också - vilket jag knappast är ensam om. Lite på avstånd funderar jag.
Lite vanlig dag. På avstånd.

viktigt ibland att kunna simma

Hade jag en liten balkong
skulle jag sitta på den nu
Jag skulle ha klätt den i något grönt
och sitta på den nu
Snart skulle jag gå in
lägga mig i mina gröna lakan
Somna som en trött hund
önska mig ett leende
Stänga av tvn och förlita mig på ljudet av ingenting


Imorrn ska jag nog se klart på Das Boot. Vilken härlig beatig dänga de fick till av det där soundtracket på 90-talet, när man var mellanstadie-kid. Duu-du-du-du-du-du-duu...

För länge sen, del 2

Ytterligare ett sparat papper från barndomen:



TELEGRAM

från



Kära herr & fru F---------.

Ni ska omedelbart infinna er i "lilla rummet" på övervåningen.DÄr ska ni fråga receptionisten om FA-papper till herr & fru F---------.Ni ska sedan fylla i formulären och lämna tillbaka dem till "lilla rummet" senast kl. 21:30.


Med mycket vänliga hälsningar från

.............................



Telegramöverlämnare:Maj-Britt F---------


OBS!

Var god ta med pengar, 100-:. Se till att få med dem.
Tack på förhand!




Fotnötter;
*) Maj-Britt är min farmor (observera att hon fick rusa upp- och nerför trapporna för att lämna 'telegrammet' till mina föräldrar
*) Kerstin är alltså min mamma och Bengt min pappa
*) Jag var fascinerad av signaturer, men just denna på pappret var fullkomligt oläslig och inte det minsta på riktigt
*) "Lilla rummet" var mitt lekrum på övervåningen i mitt barndomshem
*) Ingen vet vad FA-papper är
*) Penga-förfrågan om 100 kronor har jag skrivit i för hand efteråt - antagligen en briljant idé jag tyckte jag fick, men orkade inte lirka ner pappret i skrivmaskinen igen
*) Än idag vet jag inte om det var jag som var 'receptionisten' eller var jag höll hus medan jag hade engagerat hela huset i en jakt på 'formulär'


Jasäjeråde, de dagarna.

världsliga saker

Äter och kladdar och babblar och spiller och babblar med munnen full och sölar.

Jag hade en tanke om hur otroligt trött jag är på män som talar om jämställdhet som om de förväntar sig medalj för att de är så 'insiktsfulla' och 'moderna' och 'hänger med'... Måste jag le och säga "tihi, vad bra" när de talar om de 'kvinnliga sysslor' som de minsann också företar sig eller avfyrar en kommentar så att jag ska uppmärksamma och möjligtvis belöna dem för att de faktiskt inte kan kallas mansgrisar, för de är uppdaterade och 'står på kvinnornas sida'...

Ni har ju inte fattat någonting.

Jag vill faktiskt helst ge er ett straff.
Ingen jävla medalj.

Men nu sitter jag här och spiller min mat och kladdar med keson så ilskan och uttrycksförmågan har helt enkelt runnit av mig...


Kolla gärna på bilder från bland annat Peru istället, här:
En världslig sak

se, en gamling

Jag vaknar helt kallsvettig med byxor och tjock tröja och strumpor på. Det är något som inte är helt okej... Jag skulle ju bara läsa en liten stund.
Klockan är kvart i tolv och jag kom hem från jobbet klockan sex.
Jag har drömt konstiga drömmar som jag inte minns nu men som ligger kvar i bakhuvudet som en hinna. Det är något som inte är som det ska.


Trots följande glädjeämnen:

+ fotona från Peru är hämtade. De var nästan tunga att bära hem, det är flera hundra stycken, och jag konstaterar att en 150kronors-analog-kamera från nån-gång-90-tal inte är så hett, tar inte så bra bilder, kanske borde kastas i papperskorgen.
Digitalkameran, tack. Du är förlåten för dina tillkortakommanden, jag gillar dig igen.

+ imorgon får jag min cykel!!! Ny! Fräsch! Härlig! ...Lila...!

+ gammalt par jag går förbi vid en fastighet medan jag jobbar:
"Du... Tore, jag sätter mig här på trappen för annars kommer inte jag upp".
Med knarr-rösten, med det vita håret page-långt (faktiskt!) och ett litet hårspänne vid örat, mannen med rutig skjorta och sen när jag träffar dem igen säger han ursäktande: "jag... har börjat se så dåligt på senare år".
De bedårande gamlingarna. Mina bedårande gamlingar. Jag vill samla de i ett stort rum och bjuda på kaffe och kaka och bara sitta och prata, och sen ta en kaffetår och doppa en kaka till. Kanske en finsk pinne.
De allra flesta gamlingar jag träffat är goda, snälla, omtänksamma. Eller så har jag bara förträngt de bittra, snäsiga, egocentriska, jävliga. Lika bra det.
Jag har länge känt nu att jag trivs allra bäst att umgås med äldre människor. Det är ett lugn i det som aldrig fås med jämnåriga, eller ens nån som är under 40... 50?

"I min själ är jag en gubbe", som min vän sa.
'Gumma' för min del då. Eller kanske är jag mer av en 'tant'...

För länge sen

Nutidens arbetslag - night out med jobbet

När jag var liten lekte jag kontor väldigt ofta.
Av mamma fick jag buntar med avlånga inbetalnings- och utbetalningslappar från hennes bank.

Min bästis hette Caroline också (jag gick under smeknamnet Lina), och jag har ett par papper sparade från den tiden för länge sen när vi trodde att kontorsarbete var något fantastiskt.
Jag verkar ha intagit nåt slags chefsposition - om jag gjorde det helt diktatoriskt och kompromisslöst eller om det var något vi turades om att vara vet jag inte - men jag trivdes helt klart i den dominanta rollen.

Ett papper från mig till Caroline berättar följande:


"CAROLINE B---.ARBETAR PÅ HALLTEX.

Du har jobbat bra de senaste veckorna,ja till och med dom senaste månaderna.Din lön har varit stabiliserande.Du undviker ibland jobbet utan andledning.
Det är snart veckoslut och alla kommer få en någorlunda bra lön.
Du har väldigt mycket respekt för dina medarbetare märker jag och det är glädjande,mycket glädjande.
Din arbetstakt är bra och du kommer att komma långt i livet med den.

Lycka till i fortsättningen!

Hälsn. chefen Lina!"


Efter detta... arbetsomdöme följer priser på täcken, kuddar och en vattensäng (som kostar 350 kr.).
Gulligt.
Och nu undrar jag bara vad "en stabiliserande lön" är för något?

finns inte!

Jag verkar tydligen inte ha greppat att det är sommar än.

Idag tänkte jag: "alla ungdomar och barn som tagit ledigt från skolan för handbollscupen. Tänk att de fick ledigt allihopa!"

Jag var inte här när sommaren gjorde sitt inträde och sommarloven började. Inte heller här när studenterna åkte runt på öppna lastbilsflak och gapade till musik. Allt det där som säger att nu är det sommar - minns du när sommarlovet började förr i tiden? Ja. Du minns känslan...?
Och nu har alla barn den känslan.
Men som sagt - inte ens de första riktigt varma dagarna var jag hemma för.
Jag var inte här. Alltså har det inte hänt.

Jag bjuder på stiliga herrar från förr - och tänker:
they don't make'em like that anymore

Förtjusande!

torka

Det är dags nu.
Det är hög tid.
Hög tid att fixa sig alternativa vardagliga transportmedel om man bor i Göteborg.
Denna veckan är det handbollscup, och om inte alltför många dagar börjar Gothia Cup.

Jag tycker jättebra om Gothia Cup. Jag är hemskt imponerad av hur de lyckas rodda ett sånt stort event. Hur de har lyckats hålla på så länge och hur glädje och spänning sprids och vibrerar bland alla unga fotbollsspelare. Det måste vara jätteroligt att få åka hit.

Men, jag vill inte åka spårvagn med dem.
De är svettiga, de är gapiga och de är många. Väldigt många.

Så det är dags för mig att fixa min cykel.

Till exempel sådant har kunnat pocka på i tankarna idag när jobbet har varit lugnt. Sånt som behöver göras. Inom kort.
För jobbet var kolugnt. Som om alla sprungit ut i solen igen och skitit i sina jobb.
Nej förresten, ett par samtal har jag fått. Från samma person.
(Det här börjar mer och mer bli en minut-till-minut-blogg. Jäklarns!)

Annat jag tänkt på är hur det gick till när jag gick från att vara en inbiten Birkenstock-böna till en hängiven flipfloppare.
Jag har aldrig kunnat gå i flipflop. Mina fötter har alltid hatat flipflop.
Jag vet inte vad Ebba von Sydow eller Sofi Fahrman säger om varken Birkenstock eller flipflops, men mina fötter har helt klart ett par nya favoriter.


Förslag på sysselsättningar mottages hjärtligt