ropen skalla - hjälm åt alla!

Jag trampar till jobbet, och jag trampar hem från jobbet. Två dagar i veckan. Fyra mil vill jag tillägga, en mil en väg - jag är rätt nöjd.

Jag cyklar bakom en herre i tunn sommarskjorta, han nöjes-cyklar och har inte hjälm på sig.
Vid ett rödljus gör han plötsligt en u-sväng mitt på cykelbanan och jag får snabbt hoppa av cykeln för att vi inte ska krocka.
- Hoppsan hoppsan, där borde du tittat...ordentligt!, säger jag.
Ibland hoppar såna där fraser ut ur min mun helt utan att jag kan kontrollera det.
Jag blev Redigbyxan.
- Ja, det borde jag... ho ho, svarade han.
Och det var ju tur att han höll med mig.

Men jag stod där i min hjälm, lite fundersam över vad jag just sagt, och hade jag velat öka på cykelhjälms-präktigheten kunde jag skanderat med näven höjd i luften:
- ANVÄND HJÄLM!
Och sen hade jag mumlat 'gubbstrutt' när vi cyklade vidare åt olika håll.
Men det gjorde jag alltså inte. Det fick räcka med att han fick en liten tillsägelse.

Jag känner mig väldigt gammal och som om jag vore en småsint tant när såna där präktiga små meningar slinter ur mig. Och det händer ofta när jag framför ett fordon - cykel eller bil, ibland också när jag går. Det kan vara att någon går på cykelbanan och jag kan höra mig själv sucka högt över det, eller om en bil skiter i att stanna vid ett obevakat övergångsställe... Såna små saker. Som om det var det viktigaste i världen. I trafiken kommer alltså min redighet fram. Och det verkar gälla för många människor.
Men man vill försvara de beslut man tar i trafiken och är på något sätt ständigt på vakt. Man tycker inte om att bli tillsagd och speciellt inte i förbifarten av någon man inte känner. Då åker försvarsmekanismen på.


En parentes är att det krävdes en cykelolycka för att jag skulle skaffa cykelhjälm.
Så präktigheten kanske är mycket längre bort än jag tror ändå.