gammelkärlek

Det är något alldeles speciellt med stämningen på vissa - de allra flesta - bibliotek. Jag har inte varit på överdrivet många, men var igår kväll på Lundby bibliotek ute på Hisingen. En byggnad som jag inte visste fanns, aldrig sett och som förvånade mig eftersom det var ett sånt stort och välfyllt bibliotek.
Jag gick visserligen igenom hyllraderna med böcker utan att lyfta mer än en bok och läsa på baksidan, men jag tyckte om atmosfären. En sån där som gör att jag vill sätta mig i en av fåtöljerna och dra en fem-sex stycken bokhyllor till en liten cirkel runt mig och börja plocka böckerna och läsa. När jag vill ha en ny bok behöver jag som mest resa mig lite, kanske sträcka på mig, men förhoppningsvis bara sticka ut handen och ta en.

Jag var på biblioteket för att gå på ett seminarium med Åke Mokvist, författare till böckerna om De Ovanliga. En av männen han hade haft kontakt med hade sagt att man borde aldrig bo i en bostad större än 7 kvm, för man ska kunna sitta i mitten av sitt rum och nå allting som finns runtomkring en. Samma man hade på ålderns höst tvingats flytta till ett rum på ett ålderdomshem, men rummet hade varit för stort så han flyttade tillbaka till sin lya igen.
Åke själv är en bra fotograf och fotografierna är också det vackraste i berättelserna. De berättar - som vanligt är vad gäller bra foton - sina egna historier. Åke själv är liten, satt och har stort, vitt tomteskägg. Jag kom först in i salen och var förväntansfull och frågade om jag fick sätta mig. Det fick jag. Jag borde ju tagit en av de främsta platserna för att kunna se bäst, men ville inte vara framfusig, och inte heller stressa Åke där han stod och pillade med dator och sladdar. Mycket riktigt fick gamlingarna problem med tekniken sen när föreläsningen skulle börja. Det tog en liten tid, "någon som är bra på sånt här?" frågade bibliotikarien. Stentyst i den välfyllda salen. Men till slut ordnade det sig och Åke slapp skrika sig igenom de två timmar han pratade.
Han talade med säkerhet men verkade blygsam i sitt sätt, med händerna i fickorna i princip hela tiden sa han också att han nuförtiden mycket hellre umgås med dem man kan kalla lite "ovanligare", "det är inte lika kul att prata med vanliga folk längre" sa han. Mycket modigt att åka landet runt och föreläsa då, tycker jag.

De allra flesta personer som presenterades i seminariet var äldre, över 80. Många hade gått bort senaste åren, en del riktigt tragiskt som i bränder eller frusit ihjäl.
För vissa hade deras allra käraste ägodelar, hus eller kärlekar försvunnit för dem, och då verkar döden ha varit en lättnad.
Det är besynnerligt hur vissa i en situation av förlust eller sorg bara bestämmer sig för att ge upp och dö. De bara lägger sig ner, säger till sin själ och sitt hjärta att nu får det vara nog, och så somnar de in. Besynnerligt, skrämmande. Och en liten trygghet också.

Men, jag skulle egentligen bara säga hur förtjust jag är i gamla människor!
De är de överlägset bästa människorna som man kan föra samtal med och umgås med.
Deras små vanor och seder och sätt..!
Gamla människor gör mig alldeles varm och glad. Det kan kanske låta fånigt...men vet man hur det känns, så vet man vad jag menar.