trädkoje-blues

Jag gillar ledig onsdag, idag också.
Jag skulle kunna sväva ut i hur annorlunda det är att ha en ledig dag mitt i en vecka fylld av jobb, till skillnad från att vara sjukskriven och ha konstant lediga dagar. Hur en ledig dag inte kan jämföras med en annan ledig dag. Att det inte är den lediga dagen som är det centrala, utan det som omger den, det som händer de andra dagarna. Hur då och sen inverkar på nu.

Jag skulle kunna skriva om mina kroppsliga krämpor - hur det värker i min korsrygg, hur det pirrar och sticker i övre delen av min rygg som om en nerv för alltid har lagt sig fel.

Jag skulle kunna skriva om hur viktiga ens tummar är - att man sällan tänker på det innan man försöker undvika att använda dem - hur jag har haft ett sår och ett plåster på min tumme senaste veckan och försökt undvika att använda tummen därför - hur det är omöjligt att äta apelsinklyftor utan att använda sin tumme och därmed blir plåstret vått och apelsingult. Hur det blir ett jäkla bytande av plåster ideligen och hur jag funderar på hur jag ska kunna hålla handen utanför vattenstrålen när jag duschar, men sen inser att det inte kommer gå och istället funderar på att köpa ett till plåsterpaket.
Och varför det är så att ens näsa och ens öron aldrig slutar växa!? Är det ens så eller är det en myt? Och hur jag kan betrakta min näsa och föreställa mig hur den växer till enorma proportioner. Att det redan börjat.

Jag kan också berätta hur fantastiskt det är att inse hur kloka och fina människor man har omkring sig, att slås av den insikten. Hur man/jag är så beroende och påverkad av de omkring mig. Hur jag funderar på givande och tagande.
Eller så skulle jag berätta om förväntningar och förhoppningar, om att tänka på framtiden, hur man inte vet vad som väntar. Alls. Hur jag kan göra mina föreställningar till förväntningar, och sen bli så oerhört besviken. Hur jag kan bli så oerhört besviken över saker.
Om framtiden alltså - att den situation man är i idag och de omgivningar man rör sig i, kan vara totalt annorlunda om ett år. Fem år. Och hur så mycket är ens eget val, att man kan tänka på var man vill befinna sig och ta beslut och välja utefter det. Forma sin egen tid och framtid.

Jag kan skriva om hur sorgligt och hur panikartat det kan kännas att tänka på kärlek och omtanke som jag aldrig kommer uppleva. Människor jag aldrig kommer träffa, människor som man träffar i fel tid och aldrig får uppleva. (Kommer jag välja rätt människor? Väljer rätt människor mig?) Hur jag just nu vill ta tillfället i akt vad gäller allt och alla. Inte gå miste om någonting, öppna alla dörrar. Hur det måste få vara så, hur viljan och behovet och panikkänslan för alltid kommer gå upp och ner.
Om kärlek och glädje som kan ges och fås, men som aldrig får sin tid.
Att jag av sex miljarder människor kommer träffa...några tusen? Så många som aldrig existerar för mig. Hur detta ger mig panik.

Men det är lite av ett sammelsurium idag. Ett lugnt organiserat kaos. Med ett par ärenden att avverka. Som ledig dag bör vara.