synd på så rara ärter

För en sista tur på stan förbereder jag mig nu.
Jag ska intaga crêpes - antagligen dessertcrêpes - och titta lite på Göteborg för sista gången på ett tag.
När jag har helt lediga dagar brukar jag sova eller vila ett par timmar på eftermiddagen. Jag älskar att krypa ner under täcket och sen orkar jag oftast inte läsa mer än ett par sidor förrän jag somnar.
Idag när jag vaknade till efter 1½ timmes slummer var jag fullkomligt yr. Visste inte vilken dag det var eller vad klockan kunde tänkas vara eller vad som var upp och vad som var ner.
"Är det tisdag? Har klockan hunnit bli tolv än? Har jag missat mitt tåg?!"
Sen visade det sig att det bara var tvätten jag missat att ta ut ur tvättmaskinen och lägga i torktumlaren. Det var ju tur att någon av mina grannar hade gjort det åt mig då (!).

När jag är ledsen brukar jag läsa Emil Jensens rapporter. Då känns allt lite bättre. För en stund.
Jag är vemodig och lite ledsen. Jag känner mig överkörd, och som om jag har kört över någon också. En mycket konstig känsla.

i början av året:
- När fyller du år?
- 23 oktober.
- Åhh, då får vi göra nåt roligt!
- Jaa... om vi känner varandra då.
- Va...? Varför skulle vi inte göra det?
- Äh... jag vet inte. Äsch.

Jag vet inte varför jag sa så. Men jag hade tydligen på känn att vi inte skulle fira min födelsedag tillsammans, sommaren har inte ens hunnit komma..

[Åh nej, liknelse]:
det är som om jag satsade maxbelopp på ett spel - vilket du vill.
Men så behöll jag fem kronor, om allting skulle gå åt skogen. Men det skulle det ju inte göra, det är klart jag inte förlorar, jag har ju oddsen på min sida!
Och så kramade jag min femma hårt i handen.
En massa färger som blandas ihop till en enda färg och spader och hjärter...
Och sen är allt borta. Det går jättefort... och jag förstår sist av alla att jag förlorat.
Jag ser alla mina pengar samlas in och plockas upp av croupiern. Jag ser när de försvinner. Och jag kan inte göra nåt.
- Men... jag skulle ju... det var ju... jag skulle ju dubbla... allt skulle ju bara bli bättre nu..., mumlar jag stammande mot croupiern.
Som bara ser kall och likgiltig ut, och vänder sig åt ett annat håll.
Nu kan jag bara hålla hårt i femman, som står för alla pengar jag förlorade - hålla i den hårt.

Så kan det vara - in love and war. Och friendship.