gammal är äldst

Idag är det två år sen min farmor dog. Jag saknar henne mycket mer än jag nånsin trodde att jag skulle göra. Och det känns fortfarande inte som om hon är borta riktigt.
Det är en surrealistisk upplevelse att se någon som är en nära död. Det är bara ett skal, det är inte bara som man säger. Och jag kan inte minnas vad jag tänkte när jag satt där i samma rum som farmor och väntade på de andra. Det var hon och jag. Fast, det var ju bara jag.

Jag vill inte uppleva när mamma dör. Eller J. Eller H eller P. Jag vill verkligen inte det.
Min stora rädsla. Och här är jag ju totalt chanslös.
Mycket har jag kunnat tala - och kommer tala - mig igenom, men här stretar jag emot. Med all kraft och allt jag har.