happiness is just a chemical

Stephin

Nutid:
En har vart på konsert med Magnetic Fields. En gillar sitta-ner-konserter. En gillar att slippa ha öronproppar i eftersom musikerna förstår att ha vettig ljudnivå.
En gillar att ha sett M.F. - går inte av för hackor!


Dåtid;
år 2001:

Jag är hemma hos en kär bekant.
Det är första gången vi träffas och vi är i Örebro.
Jag har fått en blandskiva av honom och har fått upp ögonen för Magnetic Fields.
Självklart är det 'All my little words' som fångat mig.
Han sätter på '69 lovesongs' och vi lyssnar lite.
- Tycker du om det?
- Mm, det är jättebra, svarar jag. Jag vill köpa.
- Ehhm... du kan få den här, säger han och räcker mig skivan.
- Va? Men... den är ju din.
- Ja. Men du får den.

Det var nog första gången jag upplevde spontan generositet. Det kan låta konstigt, men just där och då verkade det som jag hade levt med planerad generositet hela livet.
Och - spontan glädje är den bästa glädjen. Jag tror att han visade mig det.

Alldeles för få omfamnar spontaniteten.
Allt för många lutar sig mot planering och struktur som om det skulle bära upp liv och värld, och som om motsatsen skulle få livet och världen att falla...

För ett tag sen träffade jag bekantingen igen. Försökte förklara hur mycket han betydde för mig då - med glädjen och allt det där... Men han bara sa något om New York och billigt kokain, och sen kollade vi på The Office. Inte samma sak längre. Inte 2001.
Jag borde förstå att inte försöka fånga tiden på det där sättet...

Men, vissa människor behöver man bara tänka på för att bli lugn och glad till sinnet.
Han är trots allt en av dem.

Och då förstår man att man inte är en ö.

Alternativt, då förstår en att en inte är en ö.
(eftersom jag förstått att man inte ska skriva man längre, utan en.)